Idag var vi på fika hos våra närmaste grannar som har barn i samma ålder som lillan. De av er som bor i tätorter skulle kanske inte använda ordet granne, men här på landet är vi inkluderande i vår definition av grannar – annars så skulle vi ju knappast ha några…

Eftersom deras hus ligger på min vanliga löprunda så vet jag att det är ganska exakt 3 km dit, möjligtvis lite närmare om man genar genom skogen. Jag funderar på vid vilken ålder lillan kommer kunna gå dit själv för att leka. Det handlar inte bara om avståndet. Det handlar om att korsa det som vi kallar ”stora vägen” också. Jag inser att det kommer att bli en hel del skjutsande framöver.

Där jag växte upp i ett radhusområde norr om huvudstaden fanns det en naturlig samlingspunkt i lekplatsen. Dit kunde alla barn ta sig utan att korsa några vägar eller behöva uthärda några längre naturpromenader. Det var naturligtvis lika praktiskt för barnen som för föräldrarna. Det fanns en tyst överenskommelse om att barnen inte fick börja ringa till varandra för att bestämma träff före kl 10 på helgerna, för tills dess ville alla föräldrar kunna sova. Jag undrar vilken tid som kommer att gälla här på landet?

Barnen var på ett strålande humör även om de inte leker så mycket med varandra än. De hittade på sina egna små hyss och var nöjda med det. Utöver alla godsaker som vi fick möjlighet att smaka på hann vi avhandla sömnvanor, barnmat, toarutiner och sånt som intresserar oss småbarnsföräldrar. Barnen fick ett helt eget kakfat med lite mindre och lite nyttigare kakor. Till sist kom vi också fram till att vi antagligen konkurrerar om samma förskoleplats…

Även dagens projekt kräver lite bakgrund… På vintrarna hemma hos oss har vi förvisso mycket bra snöröjning, men ofta är det ändå glashalt på de små vägar och stigar där vi går våra promenader. Efter ett missöde för några år sedan då svärmor halkade och fick stifta närmare bekantskap med sjukvården i vårt landsting insåg vi att något måste göras. Tidigare hade vi använt löstagbara broddar som vi flyttat mellan våra skor men de lossnar ibland och vi har bjudits på en och annan ofrivillig flygtur. Efter en noggrann marknadsundersökning fann vi lösningen på våra problem. Icebug är ett svenskt skomärke som tillverkar både löparskor och kängor med fasta dubbar. Konstruktionen tillåter att dubbarna trycks in i sulan om man går på hårt underlag och de är dessutom gummitäckta så att de inte ska låta så mycket. Vi är mycket nöjda med våra dubbskor! Dock har de en liten oönskad bieffekt – våra nybyggda trätrappor med tillhörande trädäck blir alldeles perforerade av dubbarna. Efter en säsongs misshandel behövde vi hitta en lösning för att bespara träet ytterligare slitage.

Dagens projekt bestod alltså av att hitta en entrématta som vi kan täcka trappstegen med vintertid. Mycket lägligt var det slutförsäljning hos en golvfirma i närheten som ska upphöra med sin verksamhet. Fulla av entusiasm gick vi in och såg oss runt. Vi insåg snabbt att alla entrémattor var slut vilket också bekräftades av personalen. Då såg jag den – entrémattan till butiken. Det stod ju ”total utförsäljning – allt ska bort” på skylten utanför. Det måste ju betyda att även den mattan är till salu! Efter lite diskussion gick vi nöjda därifrån med mattan under armen – mission accomplished!

Idag fick jag också möjlighet att testa vår snöslunga igen. Den har ju inte direkt gått varm sen vi köpte den förra året, så varje gång jag använder den sjunker ju snittkostnaden för en snöröjning dramatiskt…

Och sen var det stackars Bamse. När vi handlade middag skulle vi också köpa ny tandkräm till lillan. Med tanke på det fåtal tänder hon har så är det imponerande att vi redan har gjort av med den första tuben. Vid hyllan med barntandkräm fanns det alldeles för många val och jag ska villigt erkänna att just det ämnet har jag inte lagt ner alltför mycket energi på genom åren. Helt plötsligt utbrister frun lite för högt ”Jag hatar Bamse!”. En pensionär som står i närheten och funderar på vilken hennes nästa hårfärg ska bli hör utropet och svarar spontant ”Men hur kan man hata Bamse? Han som är så snäll! Du måste ha haft en tuff uppväxt”. Nu var det inte så att frun egentligen hatar Bamse, det var mer ett uttryck för hennes ogillande av att den marknadsföring som riktar sig mot barn inte vet några gränser, det ska börja påverkas i tid! Efter att frun hade förklarat vad hon menade avslutade pensionären konversationen med ett ”Bra, då kanske du inte behöver gå i terapi iallafall!”. Jag undrar om lillan kommer gilla Bamse?

För ett och ett halvt år sedan startade jag och några andra bredbandstörstande i närområdet ett fiberinitiativ. Efter en del diskussioner om vilket område vi skulle satsa på att täcka landade vi i ett ganska stort geografiskt område med ca 600 fastigheter. Vi hade dialog med kommunens energibolag som lovade att bygga fibernätet om vi kunde få ihop 200 intresseanmälningar. Vi satte igång med utskick, vägskyltar och informationsmöten och lyckades snabbt komma upp i önskat antal anmälningar. Efter att energibolaget hade genomfört en första projektering visade det sig att det krävdes 300 intresserade för att få kalkylen att gå ihop. Nya utskick, nya möten och snart hade vi kommit över även denna gräns. Det var över ett år sedan… Därefter har energibolaget funderat, räknat, bytt fiberchef, gjort en nystart och räknat lite till 🙁 Något besked om när vi kommer att få fiber eller om det överhuvudtaget kommer att bli av har vi inte lyckats få trots att vi sedan länge har uppfyllt de villkor som ställts upp.

Nu  kanske det låter som att jag är aningen bitter – men det här var bara en kort bakgrund till den glädje som jag idag känner när jag hämtade ut mitt nya mobila bredbandsabonnemang från Net1. Det kommer inte att ge oss samma möjligheter som fiber, men förhoppningsvis tillräckligt bra uppkoppling för att vi inte ska bli betraktade som fullständiga datoranalfabeter som ständigt befinner oss i någon form av ofrivilligt ”flight mode”. Nu är det bara att hoppas att det håller vad det lovar. En första mätning ser lovande ut!

En helt nödvändig förberedelse för stundande långflygning med lillan är en laddad iPad med tillräckligt mycket film för att räcka hela flygningen. Eftersom vi brukar titta på barnsånger på Youtube så finns det ett inbyggt problem med detta – de filmerna ska inte gå att ladda ner offline för att visa på ett flygplan. Efter lite detektivarbete har jag hittat ett sätt som andra säger ska fungera. Själv skulle jag naturligtvis aldrig prova detta eftersom det troligtivs strider mot Youtubes användarvillkor. Om ni själva skulle vilja testa så kan ni söka efter appen ”Video fly lite” på Appstore.

Äntligen lite ordning och reda igen – en helt vanlig vardag med sångstund! Skönt att få lite struktur i tillvaron igen efter den ständiga beslutsvånda som en längre ledighet med tillhörande frihet innebär 🙂

Eftersom jag ändå skulle in till stan fick jag ett ärofyllt uppdrag av frun – att lämna in tjänstebilen på service. Det skulle inte vara något problem alls, bara att lämna in den, hämta ut hyrbilen och åka vidare. Det gick bra ända tills hyrbilen skulle lastas. Den beställda V70:n hade då förvandlats till en betydligt mindre V40. När verkstadskillen såg bilen och sen tittade på mig med barnvagnen och den stora barnstolen i handen fick han en lite bekymrad min – ”Ojdå, det här kanske inte blir så bra. Å jag som hade tagit in och värmt upp bilen och allt”. Efter några sekunders total förvirring om hur vi skulle reda ut det hela så kom vi fram till att vi ändå måste ge det ett försök, så liten är ju inte bilen. Jag monterade barnstolen och efter att ha tagit ur insynskyddet ur bilen visade det sig att om man klämde in vagnen med exakt 39 graders vinkel så gick det. Vi åkte vidare i den varma bilen till vårt nästa uppdrag – passpolisen!

Vår nyligen beställda resa ska gå till ett land som kräver att passet är giltigt minst 6 månader efter hemkomst. Det komiska är att det var mer eller mindre exakt fem år sedan vi var där senast, mitt pass höll nämligen på att gå ut då också. Den gången hade vi bokat sent och jag ska väl erkänna att jag inte hade 100% koll på vad som gällde med passet. När vi gick igenom passkontrollen på Arlanda sade kontrollanten att det var på håret. Jag förstod ingenting så jag körde med det fåniga leendet och tänkte inte mer på det. När alla hade kommit ombord på planet så ropar kapten att de tyvärr inte kan starta för att några passagerare ombord hade pass som snart skulle gå ut. Först skulle dessa passagerare lämna planet, sen skulle deras bagage identifieras och packas ur… I detta läge vill man inte gärna  vara den utpekade. Nu började jag lägga ihop två och två och kände att skilsmässan kröp allt närmare. Jag tänkta att det är bäst att ligga lågt tills hela h..vetet brakar löst. Lättnaden när kaptenen ropade upp några andra namn var stor och jag stämde glatt in i omgivningens fördömande kommentarer om hur korkad man får vara… Nytt pass beställdes på tio minuter och en kontrollmätning visade att jag nu är 181 cm lång, inte 180 cm som jag alltid har kört på tidigare. Jag gissar att det kommer att förklara att mitt BMI alltid har legat lite högt…

Efter sångstunden åkte vi hemåt igen. I brevlådan hittade jag mitt knivbrev. Våra köksknivar har vi liggande i en låda. Ja, jag förstår att ni alla knivälskare där ute skrattar nu, men på grund av utrymmesskäl i vårt kök har det blivit så. Det har medfört att våra knivar nu knappast skulle utgöra något hot om någon hemma skulle bli lite för ilsken en kväll, så slöa är dem. Därför tänkte jag testa den nya tjänsten ”knivbrev” där man skickar in knivarna för slipning och får tillbaka dem inom 48 timmar. Jag återkommer med en recension!

Jag behöver väl knappast tillägga att det var helt hopplöst att få ut barnvagnen ur hyrbilen innan återlämningen. Någonting säger mig att det borde gå att göra precis likadant som när man stoppade in den fast tvärtom, det gick bara inte. Efter några tappra försök att lösa urpackningen med elegans tog jag till nödvapnet – kraft! Vagnen kom ut, nu får vi se hur skeva hjulen är och om min fru får lämna tillbaka hyrbilen…

Lillan och hunden håller på att bli ett riktigt dream team! De lär sig att interagera bättre och bättre och även att hantera de situationer när någon av dem inte riktigt är bekväm i situationen. De har också lärt sig att samarbeta för att dra maximal nytta av respektive individs styrkor. Idag bestod samarbetet av att lillans klåfingriga små fingrar som nu når långt in i lådor och väskor kompletterades av den glatt tuggande boxern – lillan hittade föremålen och boxern destruerade dem. Dagens offer bestod av två borstar – min hårborste och vår skoborste.

Hårborsten, som nog förövrigt är både den första och enda som jag har haft, hade jag ärvt av frun. Den var av plast och dessutom rosafärgad. Lillan lyckades öppna min sportväska och plocka fram borsten för att sedan lämnaöver den som en stafettpinne till sin medhjälpare för vidare hantering. Efter att borsten hade förlorat på knock-out i första ronden mot boxern var det en intressant syn som mötte mig – borsten totalt demolerad och massor av små rosa avtuggade borststrån som stack ut ur boxerns mungipor. Jag tror att han förstod att det här skulle bli väldigt svårt att skylla på någon annan.

Någon timme senare gick även skoborsten samma öde till mötes, så om ni ser en okammad man med dåligt borstade skor på stan framöver så vet ni vem det är och vad det beror på. Det ska bli kul att följa vårt dream team framöver även om jag hoppas att de inte ska vara så här effektiva i sitt samarbete varje dag. De sägs ju att det är bra för barn att växa upp med djur, frågan är om det är lika bra för föräldrarna?

Med hund och barn hinner man med ungefär en planerad aktivitet per dag. Idag bestämde vi oss för att vi skulle åka till stan och titta på ytterbelysning och gardiner. Det slutade med att vi fick med oss ett antal kataloger och böcker med ytterbelysning och att tygbutiken hade semesterstängt – det var den dagen… Tur att vi inte har så långt till stan – vi får helt enkelt återvända för att hitta lillans nya gardiner.

Apropå återvända så ska jag säga direkt att det har inte varit vårt favoritord när det gäller att planera våra semesterresor. Vi har nästan sett det som ett nederlag att återvända till ett ställe som vi har besökt tidigare och att bo på samma hotell har inte funnits på kartan. Jag kanske ska förtydliga att denna inställning naturligtvis inte rör resmål där vi besöker släkt och vänner, utan när vi väljer fritt och bara har oss själva att tänka på. Vi vill helt enkelt se nya saker och har nog sett det som ett bevis på att man har börjat stagnera om man åker tillbaka till samma ställe. Men nu när vi funderar på vårt nästa resmål har vi båda kommit fram till att det nog skulle vara ganska skönt att åka tillbaka till ett ställe som vi känner till. Håller vi på att stagnera, eller håller vi bara på att växa upp, eller är det helt enkelt så att vi har fått barn?

Efter en lång och skön julledighet var det dags för frun att börja jobba igen. Visserligen bara en halvdag till att börja med men det kändes ändå som ett tydligt avbrott efter många lediga dagar.

Jag tog med mig lillan och hunden på en långpromenad för att skapa lite arbetsro åt frun. Lillan somnade direkt i sin vinterutstyrsel, termometern stod på närmare 10 minusgrader. Vi hade kommit ett par kilometer när vi mötte en granne som också var ute och gick med barnvagn. Av någon anledning så har vår kära boxer en väldigt speciell relation till just henne – han blir utom sig och gör alla sina konster för att visa hur rolig han är. Eftersom jag har honom kopplad i ett midjebälte när jag går med barnvagnen fick han inte riktigt det svängrum han ville ha – glädjen övergick ganska snart i frustration och sedan i högljutt skällande. Två väckta barn senare fick jag släpa iväg hunden som fortfarande var övertygad om att grannen hellre ville leka med honom än att fortsätta sin sköna barnvagnspromenad. Boxern var inte på plus när vi kom hem…

På kvällen bokade vi vår semesterresa – det blev till samma ställe som vi har besökt tidigare. Det är bara att konstatera – livet har gått in i en ny fas! Även om vi känner oss lite tråkiga så ser jag verkligen fram emot att åka iväg med frun och lillan och bara få umgås i härlig miljö under en tid.

Vi tänkte att det skulle vara skönt att bara ha en dag hemma nu när alla gästerna hade lämnat oss. Vi tog det lugnt på morgonen och njöt av tystnaden och solskenet som fick den kalla snön att gnistra. Lillan verkar ha bestämt sig för att förmiddagsluren numera är överflödig – kanske hennes första nyårslöfte? Vid lunch började vi bli rastlösa och trötta på att spekulera i hur livet kommer att te sig när vi båda ska jobba så småningom.

Vi bestämde oss för att göra ett gemensamt gym- och badbesök på badhallen. Frun tog lillan till badet och jag fick gå årets första rond mot maskinerna på gymmet. Efter en avslutande bastu återförenades vi för en fika på stan tillsammans med lillan. Hon lyckades hålla sig vaken tills vi var klara och även under ett snabbesök på matbutiken. Därefter hann vi knappt stänga bildörren innan hon sov. Det verkar gå åt mycket energi under simbesöken.

Under helgerna har hon fått fler tänder – nu kan vi räkna till tre där uppe och en där nere. Det märks att hon har lite ont när de nya tänderna ska fram och hon har vaknat på nätterna och varit ledsen några gånger. Trots allt tycker jag att vår lilla hjälte kämpar på bra – jag hade nog föreställt mig att det kunde vara ännu värre att få tänder.

Det hade blivit dags för våra gäster att åka hem efter några sköna dagar tillsammans. Under packningen gick bilens baklucka i baklås – självklart på den dag då det råkar var nästan 10 grader kallt. Med alla väskor utanför bilen fick vi klura en hel del innan vi lyckades fälla sätena, klättra in i bagageutrymmet och få loss den väskrem som hade hamnat i låset.

Efter att ha vinkat adjö tog  vi en promenad med hunden och lillan. Lillan sov ute i tre timmar efter promenaden. Vi fick dåligt samvete för att lämna henne ute i kylan så länge men när hon väl vaknade var hon lika varm och mysig som vanligt, möjligtvis med en lite rödare nästipp än vanligt…

På kvällen sjönk vi trötta ner i soffan tillsammans och letade efter resor till värmen. Hur länge? Hur långt? Hur varmt? Hur dyrt? Vår beslutsvånda tog oss åtminstone ett varv runt jorden och när vi släckte lampan hade vi fortfarande inte bestämt oss. Vi sade att vi skulle sova på saken, men jag är inte säker på att vi hinner bli så mycket klokare över natten.

Det nya året startade med blidväder – snön började sakta att smälta och vi anade att den snötäckta marken snart skulle vara ett minne blott. För att försöka bevara lite av vinterstämningen byggde våra gäster snögubbar och en snölykta av den utmärkta ”kramsnön”.

Vi spelade en omgång ”Picasso” tillsammans med våra gäster. Att rita under stress är tydligen inte min starkaste sida, inte heller att gissa vad andra ritar under stress… Jag misslyckades med att rita både vindruvor, halloweenpumpa och säl… Jag blev lite bättre till mods när jag snabbt lyckades få min partner att gissa rätt på min kurviga ”väg”. Glädjen tog tyvärr snabbt slut när motspelaren kontrolläste och det visade sig att jag skulle ha ritat en ”våg”…

Vi lyckades till slut avrunda spelande med en fortsatt god ton i sällskapet för att gå över till middagslagningen. Idag var det improvisation som gällde och efter lite inventering i kylen lyckades vi hitta ingredienser till en färsk pasta med kyckling och sås på soltorkade tomater. Vi hade det riktigt mysigt med brinnande kakelugnar, ljus på bordet och den nyligen tillverkade snölyktan utanför fönstret. På kvällen frös det på igen så nu har vi snölykta och snögubbar som är stenhårda. För att inte tala om vägarna som nu är belagda med tjock is.

Vi fick en precis så lugn och skön inledning på det nya året som man önskar sig – nu får vi se hur resten av året blir!