Idag var vi på fika hos våra närmaste grannar som har barn i samma ålder som lillan. De av er som bor i tätorter skulle kanske inte använda ordet granne, men här på landet är vi inkluderande i vår definition av grannar – annars så skulle vi ju knappast ha några…

Eftersom deras hus ligger på min vanliga löprunda så vet jag att det är ganska exakt 3 km dit, möjligtvis lite närmare om man genar genom skogen. Jag funderar på vid vilken ålder lillan kommer kunna gå dit själv för att leka. Det handlar inte bara om avståndet. Det handlar om att korsa det som vi kallar ”stora vägen” också. Jag inser att det kommer att bli en hel del skjutsande framöver.

Där jag växte upp i ett radhusområde norr om huvudstaden fanns det en naturlig samlingspunkt i lekplatsen. Dit kunde alla barn ta sig utan att korsa några vägar eller behöva uthärda några längre naturpromenader. Det var naturligtvis lika praktiskt för barnen som för föräldrarna. Det fanns en tyst överenskommelse om att barnen inte fick börja ringa till varandra för att bestämma träff före kl 10 på helgerna, för tills dess ville alla föräldrar kunna sova. Jag undrar vilken tid som kommer att gälla här på landet?

Barnen var på ett strålande humör även om de inte leker så mycket med varandra än. De hittade på sina egna små hyss och var nöjda med det. Utöver alla godsaker som vi fick möjlighet att smaka på hann vi avhandla sömnvanor, barnmat, toarutiner och sånt som intresserar oss småbarnsföräldrar. Barnen fick ett helt eget kakfat med lite mindre och lite nyttigare kakor. Till sist kom vi också fram till att vi antagligen konkurrerar om samma förskoleplats…