En olycka händer så lätt och idag kom den redan till morgonkaffet. Om jag ska vara noggrann så var det till och med innan kaffet… Det var nämligen när jag skulle inleda själva kaffeproduktionen som vår ganska tunga porslinsbytta med malet kaffe fick för sig att glida ur mina händer och ta en liten flygtur på egen hand. Naturligtvis landade den på vår tekanna i tunt glas, jag kanske ska säga före detta tunt glas. Numera ser den mest ut som en liten glashög – endast en spillra av sin tidigare glans. Nu gäller det att hitta på en ursäkt snabbt! Den här typen av incidenter brukar inte uppskattas av frun så nu gäller det att förekomma. När den första reaktionen hade svalnat började jag direkt leta efter ersättningskannor. Till slut hittade jag en, men naturligtvis inte i staden där vi bor. Som tur var hade vi nyårsgäster på väg till oss som kunde stanna och köpa den nya kannan på vägen. När vi invigde den på kvällen visade det sig att den till skillnad från den gamla kannan inte droppade när vi hällde upp vårt te – inget ont som inte för något gott med sig!

Nyårsgästerna utgjordes av lillans gudmor och hennes två döttrar. De hann knappt komma innanför dörren innan frågorna om uppkoppling och WIFI-lösenord började – vi kan ju inte vara AFK hela dagen… När datorer och telefoner hade återfått kontakten med omvärlden fick jag en snabb demonstration av Minecraft. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att detta succéspel har sämre grafik än spelen som jag spelade på 80-talet… Samtidigt som spelet pågick chattades det med andra spelare och ibland om man har tillräcklig tur kan man tydligen stöta ihop med någon av de Youtubers som också spelar. Moderna Mannen kände sig äldre än på mycket länge…

En skön mellandag utan någonting  bokat. Ja, vi hade åtminstone inte planerat någonting när vi var klara med frukosten… Sen började vi med att bjuda  in vänner på spontanmiddag. Sen kom vi på att vi ville göra ett gemensamt besök med lillan i badhuset för att testa de nya badringarna. Och innan dess behövde vi gå en långpromenad och sen var det lunch också. Ni kan ju själva räkna ut hur redo vi var när middagsgästerna dök upp alldeles för punktligt…

Gästerna erbjöd sig snällt att hjälpa till med förberedelserna (de såg väl att det skulle vara enda chansen att få middagen serverad i rimlig tid). Jag tyckte att skalning av de räkor som vi skulle garnera maten med lät som en rimlig insats. Det visade sig snabbt att jag inte hade lyckats speciellt bra med att tina de sent inköpt frysta räkorna så vår gäst fick stå och tina våra räkor med händerna innan de kunde skalas – det var kvällens räkfrossa det. Jag försökte komma med lite glada tillrop medan jag jobbade på att få resten av ingredienserna i ett skick som lämpade sig för servering. Till slut blev det mat på tallrikarna och jag hoppas att det inte blev några bestående frostskador av de kalla räkorna.

Vi avslutade kvällen med en ordentlig ostbricka. Om man hade öppnat vårt kylskåp utan vetskap om innehållet hade  man nog slängt allting – dofterna av alla ostarna visade sig inte ifrån sin bästa sida när de hade varit instängda i kylen. Rumsvarma och upplagda på ostbrickan blev det en betydligt mer angenäm komposition som vi njöt av i flera timmar!

Helt plötsligt var det vitt på marken. Nu gäller det att smida medan snön ligger kvar och vår flitiga plogförare inte har hunnit snöröja och sanda pulkabacken… På med kläderna och snabb montering av snöret på den nya pulkan – nu ska det blir åka av!

Det tog inte lång tid förrän lillan tjöt av skratt varje gång pulkan tog fart. Det gick lika bra om vi drog den på planmark som när vi åkte i backe, bara det gick undan. Eftersom vi saknar rutin på området pulkadragning blev vi snabbt varse att vi nog inte hade använt våra ”pulkamuskler” på ett tag… Efter att ha dragit pulkan fram och tillbaka runt gården, ivrigt påhejade av skrattkaskader då lämplig marschfart hade uppnåtts, var vi genomsvettiga och hade mjölksyra. Jag inser ju att det här är någonting som vi antagligen kommer att syssla med en del under kommande vintrar så jag funderar redan på hur man bäst ska lägga upp träningsprogrammet för pulkadragning…

På kvällen spelade vi sällskapsspel. I vår familj betyder det att man är ett sällskap innan man börjar spela spelet. Efter genomfört spel lämnar vi oftast spelbordet frustrerade över tärningens eller kortens orättvisa utslag, varför någon fick alla lätta frågorna och framförallt hur domaren kunde ge rätt för det där tveksamma svaret. Nejdå, vi är inte tävlingsmänniskor. Vi tycker bara att det är viktigt att det går rätt till när man utser dagens vinnare – och naturligtvis att det helst ska vara just jag!

Idag var det dags för stora delar av familjen att besöka mellandagsrean. För att tillgodose allas intressen delade vi upp oss i tre grupper – klädgruppen, elektronikgruppen och hundgruppen. Klädgruppen åkte till vår egna stad medan elektronikgruppen (som utgjordes av mig själv) åkte på en lite längre utflykt. Med facit i hand lyckades klädgruppen bestående av frun, lillan och svärmor bättre med att hitta lämpliga fynd! Hundgruppen hade tagit en långpromenad när vi alla återsamlades.

På eftermiddagen hann vi med en snabbstädning av ladan. Det är fantastiskt hur mycket saker man kan samla på sig när man har för mycket golvutrymme. Det slutade med att vi efter att ha vridit och vänt på alla saker flyttade upp det mesta till övervåningen på ladan – det kan ju vara bra att ha de där kartongerna någon gång…

En av våra julklappar var att få en biokväll med barnpassning. Vi har inte varit på bio sedan vi fick lillan så det kändes kul! När vi hade tittat i bioprogrammet och funderat lite på hur vi skulle lägga upp det hela valde vi ett lite annorlunda biobesök denna kväll… Vi var nog egentligen inte så så sugna på att åka hemifrån, vi har det ju ganska bra här. Vi gjorde helt enkelt vår egen bio i husvagnen! Det som behövs för en lyckad biokväll hemma kan sammanfattass i de 5 P:na:

• Polar husvagn
• Padda (att ladda ner filmen på)
• Pop-corn (så klart)
• Pyjamas
• Passning (av lillan)

Vi tittade på ”Så ock på jorden” medan vi uppskattade att inte behöva ha ett vakande öga på babymonitorn.

Idag var det återhämtningsdag! Lillan sov sin förmiddagslur tillsammans med frun på soffan – mysigt! Hunden fick sköna promenader och vi andra lät julmaten sjunka undan. För att inte våra kroppar skulle få julmatsabstinens så såg vi till att fylla på med ny julmat med jämna mellanrum.

Dagens stora aktivitet var en konsekvens av julklappsutdelningen. Det hade blivit dags för systemskifte – svärföräldrarna skulle ta steget in i Smartphone-världen. Vi kom snabbt fram till att vi behövde hitta en gemensam vokabulär för att kunna kommunicera om de olika funktionerna på en modern telefon – det var enklare förut när man bara skulle ringa. Några av de ord som vi behövde diskutera lite innan vi kunde börja var:

• Fyrkanter = Emojis (visades som fyrkanter på gamla telefonen)
• Propellerfiler = Acrobat-filer (Ikonen ser ut som en propeller)
• Bilder = Ikoner
• Gå tillbaka = Ångra
• Stänga av = Gå tillbaka till hemskärmen
• Android = Windows
• Fallit bort = Något har hänt som jag känner mig oskyldig till

När vi hade klippt ner SIM-korten till lämplig storlek för de nya telefonerna och installerat de mest nödvändiga apparna och inställningarna kände vi oss ganska nöjda.

Efter en stunds ivrigt knappande och swipande i soffan kom en mycket befogad fråga – hur gör jag för att ringa ifrån den här nya telefonen? En genomgång av telefonappen, samtalsloggar och kontakter tog oss till slut till nästa lite halvjobbiga fråga – hur får jag över alla mina kontakter ifrån min gamla telefon nu då? Hoppsan, det hade kanske varit bra att kopiera dem till SIM-kortet innan jag klippte ner det till det nya formatet… Döm av min förvåning när svärmor säger att hon har tagit backup och att vi kanske kan ta det därifrån. Hon hade dessutom tagit med sig backupen till julfirandet. Lätt imponerad väntade jag in svärmor som snart var tillbaka… med sin Filofax 🙂 Jag visade hur man lägger till en ny kontakt och tänkte att det här blir ett utmärkt tillfälle för henne att öva på att skriva på det lilla tangentbordet på skärmen.

På kvällen hade svärfar hittat radio-appen och svärmor fått igång Storytel – nu är vi fyra julfirare som knappar på våra telefoner! Tur att det finns Skype om man behöver prata med någon! Om det är något mindre akut som behöver kommuniceras kan jag ju alltid skriva det här på bloggen!

Idag har jag varit föräldraledig själv i 100 dagar. Visst har det varit några jobbiga nätter och en del regniga dagar när det har tagit emot att gå långpromenad med hund och barnvagn – men de minnen som kommer att bestå av denna tid är bara positiva. När sömnen har tagits igen och de blöta barnkläderna och hundtäckena har torkat är det alla underbara stunder tillsammans med den nya familjen som jag kommer att minnas. Jag hoppas att de dagliga inläggen här kommer hjälpa oss att komma ihåg denna tid tillsammans och att även lillan kan få bättre förståelse för sina första år genom att läsa det här i framtiden. Det är svårt att komma ihåg varje enskild liten händelse eller framsteg, för det händer ju någonting nytt varje dag. Det gör det säkert för alla hela livet, men just den här tiden har jag haft förmånen att iaktta dessa händelser på mycket nära håll och helt utan andra saker som har delat min uppmärksamhet.

Innan julmaten gick vi vår årliga promenad till våra närmaste grannar för att dela ut julkort, julrim och en symbolisk present. Det har blivit ett trevligt inslag på julafton att ta denna familjepromenad. Efter att den traditionsrika delen av familjen hade tittat på Kalle Anka var det dags för julmaten. Som vanligt var det svårt att hålla sig ifrån att äta för mycket mat och sen var det dags för en massa kakor och andra godsaker till julklappsutdelningen.

Det blev lite svårt att hålla takten med julklappsöppningen eftersom merparten av klapparna var till lillan. Hon tyckte nog att det var kul med presenterna men det tog väldigt lång tid för henne att öppna. Om vi inte hade bestämt oss för att hjälpa henne hade hon nog öppnat paket fortfarande…

Trött, mätt och tacksam gick jag och lade mig på julaftonskvällen. Det är något speciellt att få fira jul med sitt eget barn i sällskapet.

Efter att ha varit föräldraledig i sex månader utan att ha tagit ut ersättning från Försäkringskassan så är insättningar på mitt lönekonto lika sällsynta som ett vitt snötäcke på marken till julafton. Nu när jag skulle få min första utbetalning var känslan nästan densamma som när jag fick min allra första lön för många år sen. Även om jag visste att det skulle komma en utbetalning vågade jag inte riktigt lita på att det skulle fungera. En snabb titt i bankappen stillade min oro och visade att systemet fungerade som det skulle. Eftersom jag inte tar ut full ersättning så motsvarade tyvärr även storleken på utbetalningen det belopp som jag fick ut på min första månadslön för 20 år sedan…

Nedräkningen inför julen fortsätter – idag är det mat och bakdagen. Eftersom svärföräldrarna har bistått med en stor del av förberedelserna kunde vi lugnt fokusera på ”det lilla extra”. I mitt fall innebär det bak av Jul-Macarons, det har blivit en god tradition som jag avser att hålla vid liv. Med barnpassning under baket gick det väldigt smidigt! Receptet hittar ni här.

Apropå barnpassning så gör lillans mormor fortsatt succé. Vi har försökt läsa böcker för lillan många gångar men tålamodet är näst intill obefintligt. Det brukar sluta med att hon vill äta upp boken efter några minuter. Men nu var det minsann väldigt kul att läsa bok – det såg hur mysigt som helst ut i soffan!

På kvällen gjorde jag färdigt julrimmet till byn – nu är vi redo för julfirandet!

Tur att jag hade förberett lillans rum för en besvärlig natt. Så fort hon lade sig ner rann snoret till och hon satte sig upp i sängen och grät. Det slutade med att jag satt på sittpuffen med henne i knät tills hon somnade. För övrigt var det inte bara hon som somnade – efter drygt två timmar utan att kunna byta ställning kände jag inte mina armar längre… Jag tänkte att det här måste vara småbarnsförälderns variant av lumpens ”jägarvila”. Med de här förutsättningarna var det en intressant uppgift att försöka lyfta över lillan i sängen lite smidigt. Utan känsel i armarna och djupt förankrat i sittpuffen fick jag mobilisera alla mina krafter för att resa mig upp och försiktigt placera den fortfarande sovande bebisen i sängen. Efter denna inledande gymnastiska övning fick jag nästan 7 timmars ostörd sömn!

Idag skulle vi handla julmaten och komplettera med de sista julklapparna. Inte helt otippat var det några andra som hade kommit på precis samma idé. Innan jag går in mer på detta så måste jag erkänna att jag har blivit rabattjägare. Reklambladen som tidigare åkte i pappersinsamlingen utan att passera gå får nu mycket mer uppmärksamhet – jag är glad för allt som kommer i brevlådan! Jag tittar med glädje igenom allt från kampanjvaror i matbutiken till täcken och hemelektronik. Det är bara att ringa mig om ni har frågor!

Tillbaka till dagens matinköp – idag var det inga rabatter som styrde inköpen, iallafall om vi bortser från de rabatter som man kan parkera i… För att vara i vår stad får vi nog klassa situationen som både trafikkaos och hetsjakt, i huvudstaden hade man antagligen kallat det en ”vardagskväll”. Det fanns inte en enda ledig parkeringsplats utanför den vanliga matbutiken och alla bilar som stod och väntade gjorde det omöjligt att komma varken framåt eller bakåt. Efter en stunds tragglande för att komma ut igen åkte vi till nästa butik där vi fick plats direkt – bingo! När vi väl hade hittat parkering var det enkelt att lösa alla våra ärenden – det är inte större avstånd än att jag enkelt kunde gå med barnvagnen.

På kvällen lade jag lite tid på att samla ihop årets händelser i byn inför årets julrim, en tradition vi startade som nyinflyttade 2004. Sedan dess har jag varje år skrivit ett julrim om det som har hänt i byn som vi har delat ut på julafton. I efterhand blir det en rolig tillbakablick på åren som har varit. Ryktet säger att vissa händelser effektivt tystas ner för att de inte ska hamna i rimmet – tur att jag har bra och trovärdiga källor som avslöjar allt!

Bara några dagar kvar till jul nu. Vi ligger ovanligt bra till med alla förberedelser, kanske inte så konstigt när jag är hemma på dagarna. Men det drastiska beslutet att inte ha någon julgran i år har också bidragit. Vi kände att det blir för riskabelt med lillan och hunden som genom ett gott samarbete lätt skulle övermanna en vinglig gran.

Utöver nycklarna som jag skrev om tidigare har nu lillan även hittat plånböckerna… Nycklarna kan hon ju knappast förstöra men genom att behandla min femhundralapp på samma sätt som hon hanterar sina böcker och toapappersrullen kan det snabbt bli en dyr historia. Å andra sidan tänker jag att det är kul att  hon har fått känna på ”papperspengar” innan de försvinner. Just nu verkar hon betydligt mer intresserad av sedlarna än av mina kreditkort, jag gissar att det kommer att förändras över tid…

På kvällen kom svärföräldrarna till oss för julfirande – lillan blev så glad så att hon sprattlade med både armar och ben medan hon skrattade högt. Jag tänker för mig själv att det är precis som med hunden – det är lättare att vara hjälte när man kommer på tillfälligt besök. Jag är ju ganska rolig jag också…

Eftersom snoret fortfarande rinner i hennes näsa förbereder jag natten på det sätt som någon klok person formulerade så här ”plan for the best, prepare for the worst”. I mitt fall innebar bästa-scenariot en lugn natt i min egen säng. Det som behövde prepareras var värsta-scenariot. Jag bäddade med extramadrass och täcke bredvid lillans säng. För säkerhets skull plockade jag fram en sittpuff ifall jag skulle behöva sitta med henne i knät och sova. Kom igen nu natten – jag är redo!

Idag fick vi besök av Boxertjej. Det innebär med automatik att dagen inkluderar någon form av gemensam hundaktivitet. Idag var det spår på programmet. Vår Boxer som har varit på rehabilitering en period skulle få komma ut och lufta spårnäsan igen! Frun och Boxertjejen försvann till skogs medan jag förberedde lunchen. Det här med tider är inte någon absolut vetenskap när det gäller hundmänniskor (jag tror att det är samma filosofi som gäller i hästvärlden). Eftersom jag har lite rutin på att umgås med både hund- och hästmänniskor så valde jag helt enkelt att inte laga lunchen till den tid vi hade bestämt – en helt riktig bedömning skulle det visa sig.

Lillan som var trött efter gårdagens aktiviteter och dessutom rejält snorig sov i över två timmar i sin vagn – det har nog aldrig hänt tidigare…

Spåren hade gått utmärkt för båda hundarna så det var två nöjda mattar och två trötta hundar som kom tillbaka. Vi åt en sen men mycket trevlig lunch tillsammans innan det var dags Boxertjejen att åka hemåt.

Jag avslutade dagen med en löprunda i totalt mörker. För att slippa immiga glasögon så lämnade jag dem hemma. Det innebär att jag med pannlampans hjälp ser ungefär två steg framåt. Jag hann ta av på en skogsväg, istället för den grusväg som jag hade tänkt, men när skorna blev blöta insåg jag att det var fel väg. Jag funderar på om inte en ögonoperation skulle vara på sin plats för att slippa framtida felsteg.

På kvällen tittade vi på det sista avsnittet av Solsidan och  jag skickade iväg en laddning julkort med hjälp av Postens Riktiga Vykort, en mycket bra tjänst för oss som väljer att göra saker lite sent ibland!