Vår lilla hjälte vaknade på ett alldeles strålande humör på morgonen – som hon gör i stort sett varje dag. Det är ett helt underbart sätt att börja dagen på – först ett leende från lillan och sedan lite svansvift från hunden. Det där med svansviften gäller dock bara de dagar hunden behagar vakna vid samma tid som vi andra. De andra dagarna snarkar han bara vidare medan vi äter frukost.

Dagens långpromenad gick vi i strålande solsken på de plogade småvägarna där vi bor. Här är det ingen som klagar på snön. Plogningen sköts exemplariskt. Bilar som kör av vägen dras snabbt upp av en annan bil eller traktor. Träd som trillar av snön sågas upp och flyttas av den som råkar passera förbi med en motorsåg i bagageluckan (ja, det är inte helt ovanligt). Kort sagt så är vintern och snön bara ytterligare en omständighet som måste hanteras, ingen idé att hetsa upp sig.

Avloppet i köket är igensatt. Vatten som hälls i ena hon kommer snabbt upp i den andra hon när man öppnar proppen. Till slut rinner det ut i avloppet men det tar väldigt lång tid och vi vågar inte köra diskmaskinen  innan det är fixat. Rörmokaren skulle ha kommit igår men då var det snökaos så han dök aldrig upp och idag har jag inte hört ifrån honom. Imorgon måste det fixas!

Det saknades fortfarande lite kablar och kontakter för att fullborda veckans IT-projekt. Jag och lillan gjorde en utflykt till den lite större staden och köpte dessa saker och fortsatte jakten på den perfekta datorn. Det slutade faktiskt med att jag köpte en dator – men jag känner mig fortfarande lite osäker på om det verkligen är den jag ska ha. Jag får sova och surfa på saken. Andra användares upplevelser brukar vara bra att kolla upp!

Till middag blev det pannkakor. Jag måste nog säga att jag har utvecklats en hel del i konsten att steka perfekta pannkakor. Gissningsvis är det en talang som jag delar med många andra föräldrar 🙂 Lillan som har varit väldigt noga med att äta själv med fingrarna under en period har nu bytt taktik. Nu ska hon prompt äta med sked eller gaffel. Tyvärr går det inte alltid så bra att få med själva maten till munnen utan det blir ganska många tomkörningar. Viljan är det dock inget fel på så det kommer säkert inte ta så lång tid innan maten följer med också. Om vi mot förmodan skulle glömma att hantera måltiden på  det sätt hon önskar så brukar vi bli påminda snabbt med ett litet spontant hysteriskt utbrott… Det är så här man uppfostrar föräldrar!

När jag blev väckt av snöplogen på morgonen insåg jag direkt att SMHI:s hot om kraftigt snöfall antagligen hade infriats. På morgonens hundpromenad undanröjdes alla tvivel. Det hade nog kommit 20 cm snö och det var läge för lite snöslungning innan frukost. Jag körde undan fruns bil för att komma åt uppfarten. Lite för sent insåg jag att nog var lite för mycket snö där jag ställde den. Bilen blev hängande på underredet med spinnande hjul. När jag skulle starta slungan hade det frusit fast is i maskinen, så jag fick börja med att hacka loss den… Efter att ha fått bort snön hjälpligt från uppfarten och de andra gångarna skulle vi rädda bilen. Jag ställde min bil bakom och kopplade en bogserlina. Det gick smidigt att få upp fruns bil på vägen igen. Äntligen dags för frukost 🙂

När vi skulle åka iväg till fortsättningskursen på babysimmet öppnade jag bilen bara för att mötas av en snöhög på passagerarsidan – jag hade tydligen glömt bort att stänga fönstret efter bogseringen…

Döm av min förvåning när jag redan i receptionen på badhuset stöter ihop med två pappor med tillhörande bebisar – simkurs är tydligen männens grej 🙂 Vid närmare eftertanke är det nog helt enkelt så att många mammor är hemma första året för att sedan låta männen ta över. Kul ändå att se att även pappor tar del av föräldraledigheten! Själva kursen började med repetition av ryggläge och ”nu kommer det vatten”. Det sistnämnda innebär att man häller vatten på barnets huvud med vattenkanna för att vänja barnet vid det blöta. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag får höra exakt de orden när lillan börjar prata och vi går ut i regn för första gången – ”Pappa, nu kommer det vatten!”.

Efter simning och efterföljande lunch går det inte att hålla henne vaken och den här gången ville jag inte heller det. Jag hade tänkt att utnyttja veckans säkraste sovtimme effektivt. Med lillan sovandes i bilen hann jag klippa mig, handla te i hushållsbutiken, kablar i elektronikbutiken, leksak i leksaksbutiken och mat i matbutiken. Hela veckans ärenden på drygt en timme. Och för er som börjar bli upprörda nu – jag tittade till henne i bilen mellan butikerna!

På kvällen hann jag med lite IT-support åt en granne. Det som tar längst tid är att försöka hitta alla lösenord till mailkonton, trådlösa nätverk, appbutiker och dylikt. Jag ser fram emot den dag då biometrisk identifiering kan ersätta alla dessa hopplösa bokstavskombinationer som finns nedskrivna på en lapp som är lagd på ett väldigt bra ställe.

Lillan har sovit från kl 23 till 06 två nätter i rad. So what, tänker väl de flesta, men för oss är det ett enormt framsteg! Efter nappflaskenätterna och nu senast tandnätterna känns det underbart att kunna få lite mer sammanhängande sömn. Jag skriver kunna för att jag naturligtvis inte lyckades speciellt bra med att sova när jag nu fick chansen. Gång på gång vaknade jag och undrade varför inte lillan hade vaknat – människan är en märklig konstruktion… Jag håller nu tummarna för att det här är en trend och att även jag kan finna ro på nätterna framöver.

Jag och lillan åkte till badhuset och träffade våra badkompisar. Lillan övade med simringarna, åkte vattenrutschkana och testade kryp under vatten. Hon är helt orädd i vattnet. Efter badet tog vi en fika och ett av de andra barnen övade kast med välfylld kaffekopp. Hon uppvisade stor talang som lyckades hälla ut nästan allt det varma kaffet utan att pricka vare sig själv eller någon annan. Dessutom höll hon hårt i koppen så att även den klarade sig – det hela löstes snabbt med en trasa.

Det hade blivit dags att beställa taxfree till resan. Vi behövde solkräm till lillan och vad tror ni dyker upp då? Jo naturligtvis världens rikaste björn – det gick inte att beställa någon solkräm med rätt solskyddsfaktor utan Bamselogo!

Grannen ringde och sade att han hade kraschat en helikopter i ett av våra träd. Turligt nog var den radiostyrd och gick att rädda utan större skador på varken träd eller helikopter.

På kvällen utrustade jag mig med en stor burk fogskum och bestämde mig för att stänga musentrén för gott innan vi får alltför många små besökare. Det gick snabbt att täta alla hål som jag hade gjort kvällen innan och jag hoppas att inte mössen äter sig igenom skummet direkt. Med tanke på varningstexten på flaskan är nog annars risken stor att vi för besök av möss med riktigt dålig mage…

Numera har jag ju nästintill obegränsat med tid att gå omkring hemma och fundera på små saker som vi aldrig har orkat ta tag i tidigare. I veckan tog jag tag i en av dessa frågor – jag ringde upp larmcentralen och bad dem programmera om vårt larm så att vi får en hemmazon som vi kan aktivera på nätterna när vi är hemma. När det fungerar som det är tänkt ska vi fortfarande kunna vara inne i huset men alla ytterdörrar, fönster, garage och stall är larmade. Inatt testade vi den nya larmzonen – det gick jättebra att aktivera larmet på kvällen, inte fullt lika bra att avaktivera det på morgonen…

När jag gick ut med hunden kl 7.30 på söndagsmorgonen stängde jag av larmet – trodde jag. Tydligen var jag lite för snabb när jag öppnade ytterdörren och gick ut, för 30 sekunder senare tjöt larmet. Just då önskade jag att vi inte hade lagt upp alla grannarna på larmcentralens ringlista… När vi väl hade lyckats stänga av larmet ringde den första grannen. Efter att vi lugnat honom med att det inte var något pågående inbrott och beklagat så mycket att vi hade väckt honom kom ett svar som inte gjorde att vi kände oss som bättre människor – ”det var ju lite otur att det var just idag jag blev väckt – det här skulle ju bli min första sovmorgon sedan älgjakten började i oktober”. Jag tror att det kommer att bli mycket gratis IT-support åt grannarna i år 🙂

Solen strålade från klarblå himmel i kylan. Efter sköna hundpromenader och den numera obligatoriska pulkaåkningen tog jag tag i nästa projekt – montering av uteantenn till det nya mobila bredbandet. Naturligtvis ska man göra en sådan sak när det är 10 minusgrader ute. Det gick rätt smidigt ända till jag skulle borra igenom ytterväggen. Precis när jag hade kommit igenom väggen tog batteriet slut. Då satt borrmaskinen så dåligt till att jag inte kunde lossa batteriet och jag kunde inte rubba borren. Jag hade dessutom lånat borrmaskinen av samma granne som jag väckte på morgonen… Till slut lyckades jag få loss borrmaskinen och kunde rädda situationen. Efter att antal besök uppe på ”råttvinden” hade jag även lyckats dra kabeln till rätt ställe inne i huset. Det blev ju några hål extra innan jag prickade rätt så vi har fått lite extra ventilation på köpet. Gissningsvis har jag också givit alla hungriga och frusna möss en ny entré till himmelriket! Resultatet blev i alla fall det önskade till slut – fem ploppar i täckning!

När sångboken kommer fram på kvällen så hänger lillan nu med i rörelserna mer och mer. ”Huvud, axlar, knä och tå” försöker hon tappert med och när vi sjunger ”I ett hus vid skogens slut” räcker hon fram handen på slutet – världens sötaste lilla sömniga hjälte!

För första gången någonsin besökte vi stadens fantastiska skidanläggning Lassalyckan. Där finns både konstsnöspår och natursnöspår i olika längder och svårighetsnivåer. Nästa år ska det köras världscuptävlingar på den här anläggningen! Det kostar visserligen 60 kr att lösa dagkort på anläggningen, men det är ju inte mer än en dags trängselavgifter i storstan och då kan jag lova att det här ger mer utbyte!

Jag vet inte vad det är med mig och skidåkning – jag blir trött bara av att ta på mig skidorna. Sen följer någon kilometer när jag är mest rädd för att ramla eller tappa fästet i ett uppförslut. För att kompensera tar jag i lite extra med armarna så att även de stumnar. Efter att ha fått vända tillbaka till starten för att ta på mig varmare handskar började jag hitta någon form av rytm i åkningen. Det blev till slut två sköna varv på 5km-spåret och en extravända på konstsnöspåret. Sen bytte vi av så att även frun fick åka.

Hemma igen var det dags att ta ut lillan och hunden. Hunden är redan mycket piggare efter gårdagens operation. Eftersom lillan bevisligen älskar sin pulka så tänkte jag att hon skulle få åka på långtur. Jag spände fast pulkan i ett midjebälte och promenerade iväg på en skogsstig tillsammans med hunden. Jag försökte dra pulkan framåt samtidigt som hunden hoppade fyrfotahopp baklänges och gjorde sitt bästa för att äta upp den… När han tröttnade på att jaga pulkan föll han till slut in i takten och ett tag senare kunde jag koppla honom och till och med få lite draghjälp. Tur var väl det för på skogsstigen finns en uppförslöpa som är nästan en kilometer lång – där behövde jag all hjälp jag kunde få! Lillan var lika glad som vanligt i pulkan. När vi kom ut på vägen igen drog hunden rejält i första nedförsbacken. Jag kunde inte stanna och helt plötsligt blir jag dessutom omkörd av pulkan med en viftande överlycklig lilltjej… Det måste ha sett roligt ut!

De senaste dagarna har solen börjat värma igen! Jag satt ute på baksidan med lillan och åt mandarin och den värmesökande boxern hittade snabbt sin plats vid det soligaste fönstret. Snart är det vår!

Jag gissar att många småbarnsföräldrar gör precis som vi – börjar dagen med de obligatoriska D-dropparna. Är det någon mer än jag som har funderat på varför de måste droppa så långsamt? Nästan 30 sekunder för att få ut fem droppar – om flaskan är full det vill säga. När den börjar ta slut kan det ta nästan dubbelt så lång tid. För en normalstressad förälder är det här eoner av tid som går till spillo varje dag. Denna tid kan innebära skillnaden mellan att hinna sätta på morgonkaffet eller få lida av koffeinbrist, eller att hinna kamma håret! Enligt SCB föds det ca 115000 barn i Sverige varje år. Om vi antar att alla dessa barn får sina stipulerade droppar varje morgon så innebär det att svenska föräldrar väntar totalt nästan 2000 timmar varje dag. Själv kommer jag vänta totalt 6 timmar på att få ut D-droppar ur flaskan, det är ju mer än en säsong av Solsidan! Jag kan inte låta bli att fundera på varför det måste vara fem droppar om nu alla ska ha samma dos – kan inte någon smart flaskfysiker uppfinna den optimala pipen som ger ”en” enda droppe i lagom storlek? Om det nu är motiverat att bygga motorvägar för att resenärerna ska spara några minuters resväg måste det här dilemmat helt enkelt kunna lösas med hänvisning till den stora samhällsnyttan!

Frun hade åkt iväg tidigt på morgonen för att lämna in hunden på en operation. Han har fått epilider i munnen, det kan liknas vid hud som har växt upp på tänderna. Till slut börjar det blöda och blir infekterat. Problemet när hunden blir dålig är att frun blir minst lika dålig, de lever i något slags konstig symbios. Frun får svårt att både äta och sova, så vi får hoppas att hunden snart är bra!

På dagen åkte vi pulka igen. Lillan bara älskar det. Hon viftar med händerna och när man vänder pulkan nedanför backen och frågar om hon vill åka igen så kommer det något konstigt gurglande ljud – jag är rätt så säker på att det betyder ”pappa, spring uppför backen nu så att jag får åka någon gång”.  Eftersom temperaturen hade sjunkit ner mot minus 15 så hade jag tagit på mig varma kläder. Efter några varv upp och ner i det tempo som lillan önskade var jag genomsvettig – jag måste lära mig…  För att hålla kylan på utsidan av huset så eldar vi så mycket vi orkar i våra kakelugnar och i kaminen. Det är riktigt mysigt med allt sprakande och den sköna värme som det ger. Baksidan är att jag och ryggen måste hämta ved flera gånger per dag, inte riktigt vad ryggen behöver just nu.

På kvällen kom vovven hem igen. Operationen hade gått bra och bortsett från lite illamående och en irriterad strupe var han sitt vanliga glada jag, dock i en lite tröttare version.

Efter ännu en vaken natt i de nya tändernas tecken var det dags för lillan att sova middag kl 9… Vi skulle iväg på träff med föräldragruppen kl 10 så vi satte oss helt enkelt i bilen i väldigt god tid och passade på att uträtta lite ärenden medan lillan tog igen nattens uteblivna sömn. Själv fixade jag återvinningen, hämtade ut paket och hann även med en sightseeingtur längs den vackra sjön som kantar vår stad. På de drygt tio år som vi har bott här har jag aldrig tagit mig tiden att i lugn och ro åka den vägen.

Efter att ha ställt bilen på min vanliga parkeringsplats precis utanför familjecentralen kom jag in precis på minuten med min nyväckta lilla tjej. Vi hade bokat fika med föräldragruppen och det tog ett tag innan hon överhuvudtaget rörde sig från den plats där jag satte ner henne. Medan de andra barnen lekte på lekmattan försvann lillan till slut åt ett helt annat håll – mot kaffemaskinen. Hon kör verkligen sitt eget race… Döm av min förvåning när hon efter ett tag sätter sig i ett hörn med en av de andra småtjejerna och de tillsammans pysslar med samma leksak. Sen börjar de klättra på barnmöblerna och verkar ha riktigt trevligt tillsammans. Det ska verkligen bli kul att se när barnen börjar leka lite mer med varandra. Vi pratade om hur det är att börja med inskolning på förskolan och det slår mig att vi också snart är där – vi har ingen aning om hur det ska fungera att få ihop två resande jobb med hundpromendar och lämning och hämtning på förskolan. Det får lösa sig helt enkelt.

Idag fick jag fick tillbaka mina knivar som jag skickade i måndags eftermiddag – inte illa! Efter att ha provskurit några tomater ger jag knivbrev klart godkänt, men jag hade faktiskt hoppats att knivarna skulle vara ännu lite skarpare.

Frun visade sig ha nästan obehagligt rätt när hon uttryckte sitt missnöje med Bamses kommersiella sida. Den här artikeln ifrån Dagens Industri publicerad bara några dagar senare visar att Bamse inte bara är världens starkaste björn, utan sannolikt även världens rikaste björn.

Frun jobbade hemma idag så jag behövde inte tänka på hunden. Lika bra att göra en liten utflykt! Jag och lillan åkte till den lite större staden för att titta på datorer. Ja, i ärlighetens namn var det nog mest jag som ville titta på datorer. Eller ville jag det egentligen? Ganska snart stod det klart att det inte bara var den stora religionsfrågan, Microsoft eller Apple, som man behöver ta ställning till numera. Nä, nu finns det alla möjliga varianter av plattor, hybrider och bärbara datorer. Vissa smartphones kan också vara alternativ beroende på kravbild – så var det verkligen en dator jag skulle titta på? Det här är dessutom första gången jag på allvar överväger att köpa en Apple-produkt privat, men innerst inne är jag nog ändå en Microsoft-kille. Vi får se vilken form och smak det blir till slut.

Vi åkte tillbaka till stan och åt lunch med fibergänget. Det är jag, en före detta VD, en före detta sportbutiksägare och en högst aktiv präst.  Jag undrar hur de skulle beskriva mig? Antagligen som en före detta Stockholmare… Vi hamnade på den Indiska restaurangen och fick in våra Tikka Massala. När jag skulle be om lite vatten till lillan hade vi lite svårt att förstå varandra och jag blev hänvisad till det varma tevattnet. Eftersom det stod folk i kö vid kassan orkade jag inte fråga igen utan hällde upp lite Ramlösa Citron i lillans drickamugg istället. Intet ont anande satte hon i sig en stor klunk för att sekunden senare se både överraskad och rädd ut – så här brukar det inte smaka i den muggen… Det gick inte ner många droppar bubbelvatten, men det fick vi kompensera med desto mera majs – ett utmärkt sätt att hålla lillan sysselsatt medan vi farbröder försökte hitta svaret på hur vi ska få fiber på landsbygden.

Inspirerad av en mamma som har börjat veckohandla åkte jag till matbutiken och gick all-in för att utnyttja rabatterna maximalt. Jag gick ifrån butiken med kycklingar, falukorv, fläsklägg (till fruns stora glädje…) och stekfläsk. Normalt brukar jag köpa svenskt kött. Inte nödvändigtvis för att det alltid smakar bättre, utan för att jag har fått för mig att det är mindre antibiotika i det svenska köttet och att jag dessutom gärna gynnar det svenska jordbruket. Idag missade jag att läsa på fläskförpackningen – istället för svensk gris kom jag hem med tyska svin! Märkligt förresten att det är helt accepterat att vara rasist i detta sammanhang. Den politiker som föreslår ursprungsmärkning av människor blir antagligen inte tagen på allvar… Väl på tallriken smakade iallafall det tyska fläsket precis lika bra som det svenska. Frun som var nöjd med maträtten undrade var jag hade köpt den färdiga löksåsen – jag vet inte om det var ett bra eller ett dåligt betyg på min hemlagade sås…

Jag har inte skrivit om våra nätter på ett tag nu. Det beror dels på att jag inte vill trötta ut er allt för mycket med dessa detaljer, men även glädjande nog att vi har sovit ganska bra under en period. Ända tills tänderna började växa igen ska tilläggas…

Någon gång under julhelgen hördes det bekanta gnyende alltför ofta igen. Jag har lärt mig skillnaden på ljudet från ett uppvaknande som hon själv kan somna om ifrån och det missnöjda gnyendet som ofrånkomligen övergår i ett högljutt skrikande om inte rätt insatser sätts in. Efter att alltför många gånger ha stigit upp, gått in till lillans rum och klappat om henne tills hon somnat, för att bara minuter senare höra gnyendet igen, tröttnade jag! Jag tog helt enkelt med mig täcket och gick och lade mig på sittpuffen som vi har i hennes rum. Den manövern gjorde henne mycket lugnare och hon kunde sova lite längre perioder. Min sömn blev möjligtvis också lite bättre men det fanns vissa bieffekter av det nya arrangemanget. Jag kanske borde ha förstått bättre eftersom det faktiskt heter sittpuff – efter några nätter kände jag inte riktigt igen min rygg. Så fort jag sitter ner några minuter så låser den sig och jag får sakta sakta försöka vrida mig lite tills jag kan räta ut ryggen igen. Någon sade att man skulle träna ryggen när man får barn och det borde jag tydligen ha gjort…

Lillan förstår mer och mer. Hon älskar när frun sjunger sånger ur den ”spelande” sångboken innan det är dags för läggning. Nu räcker det med att frun frågar ”Ska vi sjunga?” för att det ska bli fart i den lilla kroppen. Oavsett var hon befinner sig så lägger hon i sin högsta krypväxel och tar sig raskt till soffan. Där ställer hon sig upp och skrattar hysteriskt tills frun och sångboken är på plats. Sen har de en riktig mysstund i soffan innan det är dags för den stora sångboks-separationen. Förståelsen för att även det goda har ett slut är klart begränsad. En kväll när batterierna tog slut i boken höll det på att bli total katastrof. Nu verkar parterna till slut vara överens om att en gemensam nattning av sångboken är en godtagbar lösning.

På typiskt manligt vis tänkte jag ordna en snabbfix på ryggproblemet så jag åkte till gymmet på kvällen. Jag hann med både ett långpass på löpbandet och ett ordentligt pass med maskinerna. Jag satsade lite extra på ryggövningarna och kände mig väldigt ödmjuk efteråt. Vi får se hur det känns i ryggen imorgon!

Vi inledde dagen med ett besök i staden för att vaccinera lillan. Det var dels den vanliga barnvaccinationen men också en extra spruta med Twinrix inför vår kommande resa – totalt tre sprutor i benet på en nyvaken liten ynklig tjej… Jag kan väl sammanfatta den upplevelsen som mindre lyckad. Tidigare har hon inte ens reagerat när hon har fått sprutorna men idag blev hon jätteledsen och helt otröstlig. Lite såpbubblor lindrade gråten en aning men jag tror inte att det blir så lätt att ta nästa omgång sprutor.

Mitt pass som jag beställde i torsdags hade kommit så det plockade jag upp så fort lillan hade somnat i bilen efter vaccinationen.

Därefter var det dags för dagens Happy Fingers-körning – vi skulle hämta lite barnmöbler som frun hade klickat hem. Eftersom mitt lokalsinne är starkt underutvecklat använde jag Apples kartapp för att hitta rätt. När jag väl hade kommit fram till vägen där jag skulle hämta sakerna så tyckte jag att det såg ut att vara lite dåligt plogat. Ingenting som inte lite fyrhjulsdrift rår på tänkte jag och tog sats över den första plogvallen. Väl inne på vägen kom jag fram till en liten bro som inte såg helt stabil ut. Jag backade tillbaka och körde  runt kvarteret för att komma till huset. Jag frågade mamman som öppnade om infarten och hon svarade att den där bron har varit dålig i många år, den kan man absolut inte köra över med bil… Det höll på att bli ett väldigt dyrt bord och en väldigt tidig inledning på årets utomhusbadsäsong… Jag funderade på om jag skulle åka tillbaka och köra ner i bäcken och sen ägna resten av livet åt att stämma Apple, men det står säkert i något finstilt användarvillkor att de inte tar något som helst ansvar för trasiga broar.

Efter lunch badade vi på badhuset tillsammans med ett gäng  andra barn och mammor. Lillan briljerade genom att simma själv med sina badringar. Hon tar sig nu till kanten av bassängen på egen hand, kravlar sig upp och visar upp sig största leende. Sen kryper hon försiktigt ner i poolen igen och simmar en liten sväng, återigen med samma stora leende. Denna procedur upprepas sedan ett antal gång – repetition är lärandets moder! Vi hann med lite lek i äventyrsbadet också innan barnen var trötta. Efter en fika på badhuset satt satte sig en stolt pappa och en trött bebis i bilen!

Nu har vi bokat ytterligare en resa – denna gång till det stora landet i väster. Vi tänker att det är lika bra att passa på när jag är ledig och när vi fortfarande kan boka billiga barnbiljetter. Vi får se om det känns som en lika bra idé när vi har varit iväg på våra långresor. Vi räknade ut att vi kommer att passera 75% av världens tidszoner på våra två resor – det kommer garanterat att bli ett äventyr!