Efter ännu en vaken natt i de nya tändernas tecken var det dags för lillan att sova middag kl 9… Vi skulle iväg på träff med föräldragruppen kl 10 så vi satte oss helt enkelt i bilen i väldigt god tid och passade på att uträtta lite ärenden medan lillan tog igen nattens uteblivna sömn. Själv fixade jag återvinningen, hämtade ut paket och hann även med en sightseeingtur längs den vackra sjön som kantar vår stad. På de drygt tio år som vi har bott här har jag aldrig tagit mig tiden att i lugn och ro åka den vägen.

Efter att ha ställt bilen på min vanliga parkeringsplats precis utanför familjecentralen kom jag in precis på minuten med min nyväckta lilla tjej. Vi hade bokat fika med föräldragruppen och det tog ett tag innan hon överhuvudtaget rörde sig från den plats där jag satte ner henne. Medan de andra barnen lekte på lekmattan försvann lillan till slut åt ett helt annat håll – mot kaffemaskinen. Hon kör verkligen sitt eget race… Döm av min förvåning när hon efter ett tag sätter sig i ett hörn med en av de andra småtjejerna och de tillsammans pysslar med samma leksak. Sen börjar de klättra på barnmöblerna och verkar ha riktigt trevligt tillsammans. Det ska verkligen bli kul att se när barnen börjar leka lite mer med varandra. Vi pratade om hur det är att börja med inskolning på förskolan och det slår mig att vi också snart är där – vi har ingen aning om hur det ska fungera att få ihop två resande jobb med hundpromendar och lämning och hämtning på förskolan. Det får lösa sig helt enkelt.

Idag fick jag fick tillbaka mina knivar som jag skickade i måndags eftermiddag – inte illa! Efter att ha provskurit några tomater ger jag knivbrev klart godkänt, men jag hade faktiskt hoppats att knivarna skulle vara ännu lite skarpare.

Frun visade sig ha nästan obehagligt rätt när hon uttryckte sitt missnöje med Bamses kommersiella sida. Den här artikeln ifrån Dagens Industri publicerad bara några dagar senare visar att Bamse inte bara är världens starkaste björn, utan sannolikt även världens rikaste björn.

Frun jobbade hemma idag så jag behövde inte tänka på hunden. Lika bra att göra en liten utflykt! Jag och lillan åkte till den lite större staden för att titta på datorer. Ja, i ärlighetens namn var det nog mest jag som ville titta på datorer. Eller ville jag det egentligen? Ganska snart stod det klart att det inte bara var den stora religionsfrågan, Microsoft eller Apple, som man behöver ta ställning till numera. Nä, nu finns det alla möjliga varianter av plattor, hybrider och bärbara datorer. Vissa smartphones kan också vara alternativ beroende på kravbild – så var det verkligen en dator jag skulle titta på? Det här är dessutom första gången jag på allvar överväger att köpa en Apple-produkt privat, men innerst inne är jag nog ändå en Microsoft-kille. Vi får se vilken form och smak det blir till slut.

Vi åkte tillbaka till stan och åt lunch med fibergänget. Det är jag, en före detta VD, en före detta sportbutiksägare och en högst aktiv präst.  Jag undrar hur de skulle beskriva mig? Antagligen som en före detta Stockholmare… Vi hamnade på den Indiska restaurangen och fick in våra Tikka Massala. När jag skulle be om lite vatten till lillan hade vi lite svårt att förstå varandra och jag blev hänvisad till det varma tevattnet. Eftersom det stod folk i kö vid kassan orkade jag inte fråga igen utan hällde upp lite Ramlösa Citron i lillans drickamugg istället. Intet ont anande satte hon i sig en stor klunk för att sekunden senare se både överraskad och rädd ut – så här brukar det inte smaka i den muggen… Det gick inte ner många droppar bubbelvatten, men det fick vi kompensera med desto mera majs – ett utmärkt sätt att hålla lillan sysselsatt medan vi farbröder försökte hitta svaret på hur vi ska få fiber på landsbygden.

Inspirerad av en mamma som har börjat veckohandla åkte jag till matbutiken och gick all-in för att utnyttja rabatterna maximalt. Jag gick ifrån butiken med kycklingar, falukorv, fläsklägg (till fruns stora glädje…) och stekfläsk. Normalt brukar jag köpa svenskt kött. Inte nödvändigtvis för att det alltid smakar bättre, utan för att jag har fått för mig att det är mindre antibiotika i det svenska köttet och att jag dessutom gärna gynnar det svenska jordbruket. Idag missade jag att läsa på fläskförpackningen – istället för svensk gris kom jag hem med tyska svin! Märkligt förresten att det är helt accepterat att vara rasist i detta sammanhang. Den politiker som föreslår ursprungsmärkning av människor blir antagligen inte tagen på allvar… Väl på tallriken smakade iallafall det tyska fläsket precis lika bra som det svenska. Frun som var nöjd med maträtten undrade var jag hade köpt den färdiga löksåsen – jag vet inte om det var ett bra eller ett dåligt betyg på min hemlagade sås…

Jag har inte skrivit om våra nätter på ett tag nu. Det beror dels på att jag inte vill trötta ut er allt för mycket med dessa detaljer, men även glädjande nog att vi har sovit ganska bra under en period. Ända tills tänderna började växa igen ska tilläggas…

Någon gång under julhelgen hördes det bekanta gnyende alltför ofta igen. Jag har lärt mig skillnaden på ljudet från ett uppvaknande som hon själv kan somna om ifrån och det missnöjda gnyendet som ofrånkomligen övergår i ett högljutt skrikande om inte rätt insatser sätts in. Efter att alltför många gånger ha stigit upp, gått in till lillans rum och klappat om henne tills hon somnat, för att bara minuter senare höra gnyendet igen, tröttnade jag! Jag tog helt enkelt med mig täcket och gick och lade mig på sittpuffen som vi har i hennes rum. Den manövern gjorde henne mycket lugnare och hon kunde sova lite längre perioder. Min sömn blev möjligtvis också lite bättre men det fanns vissa bieffekter av det nya arrangemanget. Jag kanske borde ha förstått bättre eftersom det faktiskt heter sittpuff – efter några nätter kände jag inte riktigt igen min rygg. Så fort jag sitter ner några minuter så låser den sig och jag får sakta sakta försöka vrida mig lite tills jag kan räta ut ryggen igen. Någon sade att man skulle träna ryggen när man får barn och det borde jag tydligen ha gjort…

Lillan förstår mer och mer. Hon älskar när frun sjunger sånger ur den ”spelande” sångboken innan det är dags för läggning. Nu räcker det med att frun frågar ”Ska vi sjunga?” för att det ska bli fart i den lilla kroppen. Oavsett var hon befinner sig så lägger hon i sin högsta krypväxel och tar sig raskt till soffan. Där ställer hon sig upp och skrattar hysteriskt tills frun och sångboken är på plats. Sen har de en riktig mysstund i soffan innan det är dags för den stora sångboks-separationen. Förståelsen för att även det goda har ett slut är klart begränsad. En kväll när batterierna tog slut i boken höll det på att bli total katastrof. Nu verkar parterna till slut vara överens om att en gemensam nattning av sångboken är en godtagbar lösning.

På typiskt manligt vis tänkte jag ordna en snabbfix på ryggproblemet så jag åkte till gymmet på kvällen. Jag hann med både ett långpass på löpbandet och ett ordentligt pass med maskinerna. Jag satsade lite extra på ryggövningarna och kände mig väldigt ödmjuk efteråt. Vi får se hur det känns i ryggen imorgon!

Vi inledde dagen med ett besök i staden för att vaccinera lillan. Det var dels den vanliga barnvaccinationen men också en extra spruta med Twinrix inför vår kommande resa – totalt tre sprutor i benet på en nyvaken liten ynklig tjej… Jag kan väl sammanfatta den upplevelsen som mindre lyckad. Tidigare har hon inte ens reagerat när hon har fått sprutorna men idag blev hon jätteledsen och helt otröstlig. Lite såpbubblor lindrade gråten en aning men jag tror inte att det blir så lätt att ta nästa omgång sprutor.

Mitt pass som jag beställde i torsdags hade kommit så det plockade jag upp så fort lillan hade somnat i bilen efter vaccinationen.

Därefter var det dags för dagens Happy Fingers-körning – vi skulle hämta lite barnmöbler som frun hade klickat hem. Eftersom mitt lokalsinne är starkt underutvecklat använde jag Apples kartapp för att hitta rätt. När jag väl hade kommit fram till vägen där jag skulle hämta sakerna så tyckte jag att det såg ut att vara lite dåligt plogat. Ingenting som inte lite fyrhjulsdrift rår på tänkte jag och tog sats över den första plogvallen. Väl inne på vägen kom jag fram till en liten bro som inte såg helt stabil ut. Jag backade tillbaka och körde  runt kvarteret för att komma till huset. Jag frågade mamman som öppnade om infarten och hon svarade att den där bron har varit dålig i många år, den kan man absolut inte köra över med bil… Det höll på att bli ett väldigt dyrt bord och en väldigt tidig inledning på årets utomhusbadsäsong… Jag funderade på om jag skulle åka tillbaka och köra ner i bäcken och sen ägna resten av livet åt att stämma Apple, men det står säkert i något finstilt användarvillkor att de inte tar något som helst ansvar för trasiga broar.

Efter lunch badade vi på badhuset tillsammans med ett gäng  andra barn och mammor. Lillan briljerade genom att simma själv med sina badringar. Hon tar sig nu till kanten av bassängen på egen hand, kravlar sig upp och visar upp sig största leende. Sen kryper hon försiktigt ner i poolen igen och simmar en liten sväng, återigen med samma stora leende. Denna procedur upprepas sedan ett antal gång – repetition är lärandets moder! Vi hann med lite lek i äventyrsbadet också innan barnen var trötta. Efter en fika på badhuset satt satte sig en stolt pappa och en trött bebis i bilen!

Nu har vi bokat ytterligare en resa – denna gång till det stora landet i väster. Vi tänker att det är lika bra att passa på när jag är ledig och när vi fortfarande kan boka billiga barnbiljetter. Vi får se om det känns som en lika bra idé när vi har varit iväg på våra långresor. Vi räknade ut att vi kommer att passera 75% av världens tidszoner på våra två resor – det kommer garanterat att bli ett äventyr!

Idag var vi på fika hos våra närmaste grannar som har barn i samma ålder som lillan. De av er som bor i tätorter skulle kanske inte använda ordet granne, men här på landet är vi inkluderande i vår definition av grannar – annars så skulle vi ju knappast ha några…

Eftersom deras hus ligger på min vanliga löprunda så vet jag att det är ganska exakt 3 km dit, möjligtvis lite närmare om man genar genom skogen. Jag funderar på vid vilken ålder lillan kommer kunna gå dit själv för att leka. Det handlar inte bara om avståndet. Det handlar om att korsa det som vi kallar ”stora vägen” också. Jag inser att det kommer att bli en hel del skjutsande framöver.

Där jag växte upp i ett radhusområde norr om huvudstaden fanns det en naturlig samlingspunkt i lekplatsen. Dit kunde alla barn ta sig utan att korsa några vägar eller behöva uthärda några längre naturpromenader. Det var naturligtvis lika praktiskt för barnen som för föräldrarna. Det fanns en tyst överenskommelse om att barnen inte fick börja ringa till varandra för att bestämma träff före kl 10 på helgerna, för tills dess ville alla föräldrar kunna sova. Jag undrar vilken tid som kommer att gälla här på landet?

Barnen var på ett strålande humör även om de inte leker så mycket med varandra än. De hittade på sina egna små hyss och var nöjda med det. Utöver alla godsaker som vi fick möjlighet att smaka på hann vi avhandla sömnvanor, barnmat, toarutiner och sånt som intresserar oss småbarnsföräldrar. Barnen fick ett helt eget kakfat med lite mindre och lite nyttigare kakor. Till sist kom vi också fram till att vi antagligen konkurrerar om samma förskoleplats…

Även dagens projekt kräver lite bakgrund… På vintrarna hemma hos oss har vi förvisso mycket bra snöröjning, men ofta är det ändå glashalt på de små vägar och stigar där vi går våra promenader. Efter ett missöde för några år sedan då svärmor halkade och fick stifta närmare bekantskap med sjukvården i vårt landsting insåg vi att något måste göras. Tidigare hade vi använt löstagbara broddar som vi flyttat mellan våra skor men de lossnar ibland och vi har bjudits på en och annan ofrivillig flygtur. Efter en noggrann marknadsundersökning fann vi lösningen på våra problem. Icebug är ett svenskt skomärke som tillverkar både löparskor och kängor med fasta dubbar. Konstruktionen tillåter att dubbarna trycks in i sulan om man går på hårt underlag och de är dessutom gummitäckta så att de inte ska låta så mycket. Vi är mycket nöjda med våra dubbskor! Dock har de en liten oönskad bieffekt – våra nybyggda trätrappor med tillhörande trädäck blir alldeles perforerade av dubbarna. Efter en säsongs misshandel behövde vi hitta en lösning för att bespara träet ytterligare slitage.

Dagens projekt bestod alltså av att hitta en entrématta som vi kan täcka trappstegen med vintertid. Mycket lägligt var det slutförsäljning hos en golvfirma i närheten som ska upphöra med sin verksamhet. Fulla av entusiasm gick vi in och såg oss runt. Vi insåg snabbt att alla entrémattor var slut vilket också bekräftades av personalen. Då såg jag den – entrémattan till butiken. Det stod ju ”total utförsäljning – allt ska bort” på skylten utanför. Det måste ju betyda att även den mattan är till salu! Efter lite diskussion gick vi nöjda därifrån med mattan under armen – mission accomplished!

Idag fick jag också möjlighet att testa vår snöslunga igen. Den har ju inte direkt gått varm sen vi köpte den förra året, så varje gång jag använder den sjunker ju snittkostnaden för en snöröjning dramatiskt…

Och sen var det stackars Bamse. När vi handlade middag skulle vi också köpa ny tandkräm till lillan. Med tanke på det fåtal tänder hon har så är det imponerande att vi redan har gjort av med den första tuben. Vid hyllan med barntandkräm fanns det alldeles för många val och jag ska villigt erkänna att just det ämnet har jag inte lagt ner alltför mycket energi på genom åren. Helt plötsligt utbrister frun lite för högt ”Jag hatar Bamse!”. En pensionär som står i närheten och funderar på vilken hennes nästa hårfärg ska bli hör utropet och svarar spontant ”Men hur kan man hata Bamse? Han som är så snäll! Du måste ha haft en tuff uppväxt”. Nu var det inte så att frun egentligen hatar Bamse, det var mer ett uttryck för hennes ogillande av att den marknadsföring som riktar sig mot barn inte vet några gränser, det ska börja påverkas i tid! Efter att frun hade förklarat vad hon menade avslutade pensionären konversationen med ett ”Bra, då kanske du inte behöver gå i terapi iallafall!”. Jag undrar om lillan kommer gilla Bamse?

För ett och ett halvt år sedan startade jag och några andra bredbandstörstande i närområdet ett fiberinitiativ. Efter en del diskussioner om vilket område vi skulle satsa på att täcka landade vi i ett ganska stort geografiskt område med ca 600 fastigheter. Vi hade dialog med kommunens energibolag som lovade att bygga fibernätet om vi kunde få ihop 200 intresseanmälningar. Vi satte igång med utskick, vägskyltar och informationsmöten och lyckades snabbt komma upp i önskat antal anmälningar. Efter att energibolaget hade genomfört en första projektering visade det sig att det krävdes 300 intresserade för att få kalkylen att gå ihop. Nya utskick, nya möten och snart hade vi kommit över även denna gräns. Det var över ett år sedan… Därefter har energibolaget funderat, räknat, bytt fiberchef, gjort en nystart och räknat lite till 🙁 Något besked om när vi kommer att få fiber eller om det överhuvudtaget kommer att bli av har vi inte lyckats få trots att vi sedan länge har uppfyllt de villkor som ställts upp.

Nu  kanske det låter som att jag är aningen bitter – men det här var bara en kort bakgrund till den glädje som jag idag känner när jag hämtade ut mitt nya mobila bredbandsabonnemang från Net1. Det kommer inte att ge oss samma möjligheter som fiber, men förhoppningsvis tillräckligt bra uppkoppling för att vi inte ska bli betraktade som fullständiga datoranalfabeter som ständigt befinner oss i någon form av ofrivilligt ”flight mode”. Nu är det bara att hoppas att det håller vad det lovar. En första mätning ser lovande ut!

En helt nödvändig förberedelse för stundande långflygning med lillan är en laddad iPad med tillräckligt mycket film för att räcka hela flygningen. Eftersom vi brukar titta på barnsånger på Youtube så finns det ett inbyggt problem med detta – de filmerna ska inte gå att ladda ner offline för att visa på ett flygplan. Efter lite detektivarbete har jag hittat ett sätt som andra säger ska fungera. Själv skulle jag naturligtvis aldrig prova detta eftersom det troligtivs strider mot Youtubes användarvillkor. Om ni själva skulle vilja testa så kan ni söka efter appen ”Video fly lite” på Appstore.

Äntligen lite ordning och reda igen – en helt vanlig vardag med sångstund! Skönt att få lite struktur i tillvaron igen efter den ständiga beslutsvånda som en längre ledighet med tillhörande frihet innebär 🙂

Eftersom jag ändå skulle in till stan fick jag ett ärofyllt uppdrag av frun – att lämna in tjänstebilen på service. Det skulle inte vara något problem alls, bara att lämna in den, hämta ut hyrbilen och åka vidare. Det gick bra ända tills hyrbilen skulle lastas. Den beställda V70:n hade då förvandlats till en betydligt mindre V40. När verkstadskillen såg bilen och sen tittade på mig med barnvagnen och den stora barnstolen i handen fick han en lite bekymrad min – ”Ojdå, det här kanske inte blir så bra. Å jag som hade tagit in och värmt upp bilen och allt”. Efter några sekunders total förvirring om hur vi skulle reda ut det hela så kom vi fram till att vi ändå måste ge det ett försök, så liten är ju inte bilen. Jag monterade barnstolen och efter att ha tagit ur insynskyddet ur bilen visade det sig att om man klämde in vagnen med exakt 39 graders vinkel så gick det. Vi åkte vidare i den varma bilen till vårt nästa uppdrag – passpolisen!

Vår nyligen beställda resa ska gå till ett land som kräver att passet är giltigt minst 6 månader efter hemkomst. Det komiska är att det var mer eller mindre exakt fem år sedan vi var där senast, mitt pass höll nämligen på att gå ut då också. Den gången hade vi bokat sent och jag ska väl erkänna att jag inte hade 100% koll på vad som gällde med passet. När vi gick igenom passkontrollen på Arlanda sade kontrollanten att det var på håret. Jag förstod ingenting så jag körde med det fåniga leendet och tänkte inte mer på det. När alla hade kommit ombord på planet så ropar kapten att de tyvärr inte kan starta för att några passagerare ombord hade pass som snart skulle gå ut. Först skulle dessa passagerare lämna planet, sen skulle deras bagage identifieras och packas ur… I detta läge vill man inte gärna  vara den utpekade. Nu började jag lägga ihop två och två och kände att skilsmässan kröp allt närmare. Jag tänkta att det är bäst att ligga lågt tills hela h..vetet brakar löst. Lättnaden när kaptenen ropade upp några andra namn var stor och jag stämde glatt in i omgivningens fördömande kommentarer om hur korkad man får vara… Nytt pass beställdes på tio minuter och en kontrollmätning visade att jag nu är 181 cm lång, inte 180 cm som jag alltid har kört på tidigare. Jag gissar att det kommer att förklara att mitt BMI alltid har legat lite högt…

Efter sångstunden åkte vi hemåt igen. I brevlådan hittade jag mitt knivbrev. Våra köksknivar har vi liggande i en låda. Ja, jag förstår att ni alla knivälskare där ute skrattar nu, men på grund av utrymmesskäl i vårt kök har det blivit så. Det har medfört att våra knivar nu knappast skulle utgöra något hot om någon hemma skulle bli lite för ilsken en kväll, så slöa är dem. Därför tänkte jag testa den nya tjänsten ”knivbrev” där man skickar in knivarna för slipning och får tillbaka dem inom 48 timmar. Jag återkommer med en recension!

Jag behöver väl knappast tillägga att det var helt hopplöst att få ut barnvagnen ur hyrbilen innan återlämningen. Någonting säger mig att det borde gå att göra precis likadant som när man stoppade in den fast tvärtom, det gick bara inte. Efter några tappra försök att lösa urpackningen med elegans tog jag till nödvapnet – kraft! Vagnen kom ut, nu får vi se hur skeva hjulen är och om min fru får lämna tillbaka hyrbilen…

Lillan och hunden håller på att bli ett riktigt dream team! De lär sig att interagera bättre och bättre och även att hantera de situationer när någon av dem inte riktigt är bekväm i situationen. De har också lärt sig att samarbeta för att dra maximal nytta av respektive individs styrkor. Idag bestod samarbetet av att lillans klåfingriga små fingrar som nu når långt in i lådor och väskor kompletterades av den glatt tuggande boxern – lillan hittade föremålen och boxern destruerade dem. Dagens offer bestod av två borstar – min hårborste och vår skoborste.

Hårborsten, som nog förövrigt är både den första och enda som jag har haft, hade jag ärvt av frun. Den var av plast och dessutom rosafärgad. Lillan lyckades öppna min sportväska och plocka fram borsten för att sedan lämnaöver den som en stafettpinne till sin medhjälpare för vidare hantering. Efter att borsten hade förlorat på knock-out i första ronden mot boxern var det en intressant syn som mötte mig – borsten totalt demolerad och massor av små rosa avtuggade borststrån som stack ut ur boxerns mungipor. Jag tror att han förstod att det här skulle bli väldigt svårt att skylla på någon annan.

Någon timme senare gick även skoborsten samma öde till mötes, så om ni ser en okammad man med dåligt borstade skor på stan framöver så vet ni vem det är och vad det beror på. Det ska bli kul att följa vårt dream team framöver även om jag hoppas att de inte ska vara så här effektiva i sitt samarbete varje dag. De sägs ju att det är bra för barn att växa upp med djur, frågan är om det är lika bra för föräldrarna?

Med hund och barn hinner man med ungefär en planerad aktivitet per dag. Idag bestämde vi oss för att vi skulle åka till stan och titta på ytterbelysning och gardiner. Det slutade med att vi fick med oss ett antal kataloger och böcker med ytterbelysning och att tygbutiken hade semesterstängt – det var den dagen… Tur att vi inte har så långt till stan – vi får helt enkelt återvända för att hitta lillans nya gardiner.

Apropå återvända så ska jag säga direkt att det har inte varit vårt favoritord när det gäller att planera våra semesterresor. Vi har nästan sett det som ett nederlag att återvända till ett ställe som vi har besökt tidigare och att bo på samma hotell har inte funnits på kartan. Jag kanske ska förtydliga att denna inställning naturligtvis inte rör resmål där vi besöker släkt och vänner, utan när vi väljer fritt och bara har oss själva att tänka på. Vi vill helt enkelt se nya saker och har nog sett det som ett bevis på att man har börjat stagnera om man åker tillbaka till samma ställe. Men nu när vi funderar på vårt nästa resmål har vi båda kommit fram till att det nog skulle vara ganska skönt att åka tillbaka till ett ställe som vi känner till. Håller vi på att stagnera, eller håller vi bara på att växa upp, eller är det helt enkelt så att vi har fått barn?