Ännu en underbar vårdag som vi till stor del tillbringade i den allt grönare trädgården. Lillan gjorde en ny grundlig översyn av alla blommor och luktade på de som hon inte hade kollat tidigare, tur att det kommer upp nya blommor i snabbare takt än hon hinner plocka dem.

Vi saknar ett beslag på luckorna på en av våra kakelugnar. Ingen stor sak men det leder till att luckan inte går att stänga så att den vassa kanten riskerar att hamna i vägen ner en ostadig bebis kommer gående. På vägen till hundklubben finns en kakelugnsfirma så jag tog med mig luckan när jag ändå skulle åka den vägen för att lämna över boxern till frun. Det visade sig att butiken hade stängt för flera år sedan men den snälla mannen sade att han ändå hade lite saker kvar i ladorna. Han tog mitt telefonnummer och skulle återkomma när han hade rotat färdigt. Om han inte hittade delen så visste han ett ställe i Småland där jag garanterat kunde få tag på den.

Apropå att gå in i saker så blev denna fråga högaktuell idag. Innan middagen så ställde sig lillan upp mot en vägg och efter lite lockande från min sida tog hon sina första medvetna kliv. Det tog inte många sekunder förrän hon förstod att hon faktiskt kunde hålla balansen själv och sen bara fortsatte hon att gå. Så fort hon stannade till sken hela ansiktet upp i det stoltaste av leenden – vår lilla hjälte! Det här var alltså första gången som både vädret och lillans färdigheter tillät oss att gå ut och äta tillsammans – på det nyligen rekonstruerade trädäcket alltså!

Imorgon ska jag besiktiga bilen och husvagnen så jag förberedde ekipaget innan det blev mörkt. Lillan satt bredvid i vagnen, hon glömde nog bort att hon var trött efter sina första promenader. När jag hade baxat fram husvagnen från dess vinterplats bakom ladan såg jag att ett av backljusen var trasigt, inte bra… Jag fick en liten flashback av att samma sak hände förra gången den skulle besiktigas för två år sedan och att jag då köpte ett tvåpack med lampor. Efter en stunds letande så hittade den kvarvarande lampan och med hjälp av en dos 556 lyckades jag få loss den trasiga lampan. Det var sann lycka när den nya lampan lyste rött i det nu ganska så kompakta mörkret – just in time 🙂

När frun kom hem från hundträningen plockade jag fram pannlampan och tog en joggingrunda. Jag kände mig stark efter att ha fått uppleva lillans framsteg och njöt av den svala kvällsluften och den speciella känslan av att bara se några meter framför fötterna.