Dagen började med ett riktigt lyxproblem. Jag hade förberett  morgonens långpromenad precis som jag brukar en isig morgon – sele på hunden, varma kläder på lillan, dubbskor på fötterna och nybryggt kaffe i min termosmugg. Problemet var att jag av någon anledning hade tagit av mugghållaren från barnvagnen och nu hade den blivit blöt och sedan frusit – det gick inte att rubba skruven som fäster den i barnvagnen. Oj oj, det här kommer bli en tuff dag… Eftersom jag har dåliga erfarenheter av att snabbtina saker med en kupevärmare (den frysboxen är i frysboxhimlen nu) valde jag den här gången att gå lite mer varligt fram.  Med hjälp av lite varmvatten löste sig det hela snabbt och vi kunde återgå till ordningen.

Vi uträttade några ärenden i stan och åt lunch på Thai-restaurangen. Lillan var supernöjd – hon satt och pillade med sina räkchips och majskorn medan jag i lugn och ro kunde fylla på min tallrik i buffén. Mätta och nöjda åkte vi vidare på lite klädshopping – någonting som inte händer alltför ofta för min del. Jag behövde nya byxor men framförallt hade jag tröttnat på min strumplåda. Den är överfull men ändå har jag svårt att hitta bra strumpor. Antingen saknas den ena eller så är någon av strumporna slitna. På jobbet kunde man ju komma undan problemet genom att alltid ha skor på sig men på sångstunden blir man brutalt avslöjad – helst vill man ju inte skylta med en förrymd tå mitt i skönsången!

Efter att ha inhandlat en ordentlig hög med strumpor för alla möjliga olika ändamål var det dags att ta sig an dagens ”Happy Fingers”-körning. Idag skulle jag hämta en Tripp-Trapp-stol som frun hade klickat hem. Upplägget som vi brukar ha är att det ska vara Swishat och klart när jag åker och hämtar, det vill säga jag behöver inte bry mig om betalningen. Problemet idag var att varken frun eller säljaren kom ihåg om det var betalt – de hade drabbats av plötslig Swish-demens… Ivrigt knappandes i sina Swish-appar försökte de att reda ut det hela. Efter att ha nått samförstånd om att det inte var betalt blev jag ansvarig för den delen också. Som tur var hade jag med mig analoga pengar – en klassisk hundralapp löste det hela!