Idag var mormor barnpassare så att jag kunde packa in skidorna i bilen och åka iväg till de blivande världscupspåren på Lassalyckan. Det var nollgradigt och strålande sol – perfekta förhållanden för att locka ut en amatör som mig i spåret. Det enda problemet är att jag inte har en aning om hur man ska valla i sådana förhållanden. I de skuggiga partierna var det fortfarande minusgrader men där solen låg på i backarna var det snömodd. Det första varvet gick bra, det andra varvet började det bli ganska bakhalt och på det tredje varvet kändes det som att jag stod stilla. Jag var glad att komma runt utan att sträcka mig i något ben efter att gång på gång ha tappat greppet mitt i frånskjutet.

Inne på skidstadion var det fullt med skolungdomar som åkte ”microvasan”. Det fanns kontroller för Oxberg och Risberg och ungarna kämpade på i spåren. Med jämna mellanrum blev jag omåkt av små kids i full skidmundering och tuffa skidglasögon, bra att få lite perspektiv på det här med skidtekniken.

Fortfarande iförd skidkläder åkte jag ner på stan för att fixa lite ärenden. Jag handlade tårta till morgondagens kalas och när jag gick förbi fiskbilen såg jag att de hade färsk tonfisk! Det blev en rejäl bit fisk som fick utgöra basen i den kommande födelsedagsmiddagen.

På kvällen lagade jag pasta Carbonara ”Boxertjej special”. Det innebär att man spetsar såsen med Dijon-senap och vitvinsvinäger. Löjligt enkelt att laga och lika gott att äta!

Om meningarna är lite konstiga och stavningen bristfällig så beror det på att vi knappt har sovit i natt. Lillans hosta är tillbaka med full kraft! Det var helt omöjligt för henne att ligga ner och sova. Jag försökte med alla knep jag kunde att hjälpa henne men det var lönlöst.

Innan vi fick barn sov jag 8 timmar per natt och gick en morgonpromenad med hunden på 2km. Som småbarnsförälder med sjukt barn är förhållandet exakt det omvända – inatt sov jag 2 timmar och gick en 8km morgonpromenad med barnvagnen för att lillan skulle få sova. Om jag inte var på mitt bästa solskenshumör efter den vakna natten så var lillans morgonhumör ännu värre… Efter promenaden vaknade hon direkt igen och befann sig någonstans i den jobbiga zonen mellan arg och ledsen under hela förmiddagen. Vi lyckade sova någon timme i vår säng men hon var lika ledsen igen när vi vaknade. Efter att ha intagit en fruktpuréburk som lunch somnade hon på mig i soffan och sov i två timmar. När hon vaknade var jag stekhet av solen som sken in på oss genom fönstret. Nu var hon äntligen på sitt vanliga busiga och glada humör igen. Tyvärr missade vi dagens föräldraträff men det är inte så mycket att göra.

Eftersom vi hade ännu en dag med strålande sol tog jag ytterligare en långpromenad på eftermiddagen. Jag lyssnade på ljudboken ”Born to run” medan jag gick och efter ett tag fick jag lust att springa. Hunden såg lite förvånad ut till en början när jag iklädd jeans, spikkängor och signalgul jacka började jogga med barnvagnen. Ganska snabbt föll han dock in i takten och vi hade ett riktigt bra flyt i den sköna vårsolen.

Efter löpturen kände jag mig väl värd en öl! Problemet var bara att lillan såg burken och blev intresserad. Finns det någon bättre förhandlingsteknik än att titta lite uppfordrande på pappa och med blicken förmedla ”det är bäst att du ger mig burken annars så slutar jag att andas”. Jag drack upp så snabbt jag kunde och gav henne burken. Hon fick sin burk, jag fick en ny öl – win-win på hemmaplan!

Och så lite småbarnsfilosofi till sist. Under nattens vakna timmar funderade jag på exakt var gränsen går mellan en sen kväll och en tidig morgon? Någon som har ett bra svar?

Efter ännu en hostig natt så tyckte jag att lillan kändes lite bättre på morgonen. Febern var nästan borta och hon var på ganska bra humör.

Våren börjar göra sin entré. Visserligen ligger snön fortfarande kvar på marken men de klara dagarna när solen skiner med full styrka kan man känna värmen. Hunden har hittat tillbaka till sin sommarplats vid våra stora fönster mot baksidan. Där kan han ligga och värma sig och dessutom ha uppsikt över hela vår åker. När det dyker upp ett rådjur, en hare eller en grannkatt visar han sig från sig tuffaste sida och skäller ordentligt.

Fortfarande lite tagen av gårdagens fria fall och med respekt för lillans förkylning hade jag inte tänkt att ge mig ut på några större äventyr idag, men när solen sken ifrån klarblå himmel tog vi en liten tur till lekparken i stan. Efter lite gungande så tittade vi på alla änderna som blev matade med brödbitar. Lillan var helt fascinerad och med lite godtycklighet så tyckte jag mig höra ett ”anka” när jag pekade på de ätande fåglarna.

När vi kom tillbaka till bilen för att åka vidare till nästa ärende blev hon galen. Det kommer på en millisekund. Från att ha varit glad och nöjd så blir hon så arg så att det bara låser sig, antagligen tyckte hon inte att vi hade tittat färdigt på änderna. Kroppen spändes i kramper så att det blev omöjligt att stoppa ner henne i bilstolen och sen slutade hon att andas. Även om jag nu har förstått att det här kan hända så är det riktigt otrevligt. Jag sliter fram telefonen för att kunna ringa 112. Det är bara ett par hundra meter till ambulansstationen så de borde hinna hit hann jag tänka. Efter några långa sekunder kom andningen igång igen och jag stod bara still med lillan i famnen. När jag vågade stoppa in henne i bilen igen åkte vi direkt till vårdcentralen – om det händer igen vill jag vara nära hjälpen. Vi satt utanför vårdcentralen och väntade i bilen. Efter ett tag kändes hon som vanligt igen och vi kunde återgå till våra ärenden.

På kvällen kom svärföräldrarna på besök. Det var skönt att få lite avlastning med dotter och hund efter de senaste dygnen. Lillan blev som vanligt överlycklig över att få träffa sin mormor och morfar.

I duschen på kvällen tänkte jag på hur bräckligt allting är. Hur hade det gått om hon hade slagit huvudet i bordskanten igår eller om andningen inte hade kommit igång idag? Till slut kom jag inte ihåg om jag hade tvättat håret – för säkerhets skull gjorde jag det igen. Jag hoppas att det blir en lugn dag imorgon.

Idag är det riktigt förkylt med både hosta och feber. Dagens babysim är inte ens att tänka på – det får bli en heldag hemma istället. Utöver förkylningen är det nya tänder på gång igen (eller fortfarande…). Hon gnager på det mesta som kommer i hennes väg – barnsängen, pekböcker, drickamuggen och till och med betongskivan på vardagsrumsbordet. Ingenting av detta verkar dock hjälpa fullt ut för till sist provade hon ett nytt trick. Medan vi satt helt fredligt i soffan och tittade i en pekbok lutade hon sig mot mig som hon brukar göra när hon vill mysa lite. Men den här gången hade hon en annan plan. När hon kom tillräckligt nära bet hon mig ordentligt i bröstet. Jag blev så förvånad att jag skrek till ordentligt med följden att hon blev jätteledsen. Efteråt tänkte jag att det nog var bra med en tydlig markering – bitas är inte ok även om det gör lite ont i tänderna!

Det tog inte lång tid innan den feberstinna lilla kroppen behövde vila och när inte pappa förstår tillräckligt fort får man ta saken i egna händer. Lillan kröp helt enkelt till närmaste lediga hundsäng och lade sig tillrätta i ett hörn och somnade. Hunden som sov på sin sittpuff någon meter bort verkade inte bry sig det minsta, han har ju ganska många sovplatser att välja på. Sen snarkade de ikapp tills det var dags för lunch och långpromenad.

Tyvärr var det inte färdigt med soffincidenter för den här dagen. Precis innan nattning och den här gången med bildvisning på iPaden snurrade hon snabbt runt och slängde sig baklänges. Hon trillade rakt ner på klinkergolvet och det såg riktigt läskigt ut. Som tur var missade hon bordskanten med en hårsmån och på något sätt verkade det som att hon klarade att rädda huvudet från smällen. Hon blev naturligtvis jätterädd och ledsen men hon lugnade sig snabbt och efter lite observation beslut jag mig för att inte åka till akuten. När hon hade somnat för kvällen var det en orolig pappa som tittade in i sovrummet många gånger trots att jag hade babymonitorn.

När jag låg i sängen och försökte somna så tänkte jag att det här antagligen inte är sista gången det kommer hända en olycka. Man kan vara försiktig och försöka förebygga, men allt går inte att förhindra.

Att jag skriver idag betyder inte att klänningskrisen är över. Det betyder bara att frun åkte till Stockholm innan hon hann testa den…

Lillan är förkyld och har feber. Hon hostade mycket hela natten men verkar ändå kunna sova hyfsat. Det är jobbigt att lyssna på alla hostningar och veta att man inte kan göra speciellt mycket för att hjälpa till. Hoppas att hon blir bättre snart.

I takt med att lillans rörlighet ökar behöver vi säkra upp nya delar av huset. Idag var det dags att montera en grind ovanför trappan. Vi har inte varit så mycket på övervåningen när hon har varit vaken men nu börjar vi leka lite mer i hennes rum och då behövs en grind. Det tar inte många sekunder att förflytta den lilla kroppen från lekrummet till det stora spännande trapp-äventyret…

Vi har fått en grind av samma modell som vi monterade nedanför trappan. Den är av vitmålat trä och smälter in bra med resten av trappan. Den enda lilla haken är att den måste sågas i exakt rätt längd för att passa i trapphålet. Eftersom jag absolut inte vill kapa den för kort tog jag till lite säkerhetsmarginal. Det fick till följd att den nu sitter som ett skruvstäd när man har stängt den. Extremt säkert, säger jag! Extremt opraktiskt säger frun… Nu när jag väl har sågat den så är det ju dessutom svårt att såga av ett par millimeter till. Det måste vara det här som skiljer en hantverkare ifrån oss ”Do it yourselfare” – att veta hur långt lagom är.

Nu har vi valt tapet till barnrummet! Det blev inte ifrån någon av katalogerna som vi hade lånat. Istället blev det en tapet med bokstäver som frun hade hittat på nätet. Nu är det bara jobbet kvar 🙂

När vi nu har tömt lillans rum på de sista elektronik-resterna från mitt tidigare kontorsliv så återstår ett stort antal skruvhål och kabelkanaler som är väldigt svåra att försvara i ett barnrum. För att bli av med de fula märkena och samtidigt göra rummet lite mer ”barnigt” tänkte vi tapetsera en fondvägg. Men även om det bara gäller en vägg så behöver man ju bestämma sig för en tapet. Att göra ett gemensamt besök i en tapetbutik måste vara den ultimata prövningen för en relation. Jag hade tänkt att vi skulle titta i pärmen med barntapeter men det fanns ju en hel avdelning med barntapeter. Om man inte hittade någon tapet i det traditionella barnsortimentet fanns det dessutom en egen pärm för varje existerande Disneyfilm. Jag tänkte att några skruvhål kanske inte är så farligt ändå… Det var inte tal om att bestämma sig för en tapet på plats utan det handlade enbart om att sålla ner utbudet till någonting som var greppbart. Det slutade med att vi fick med oss fem pärmar hem, fullt tillräckligt för att sysselsätta oss resten av helgen.

På söndagsmorgonen åkte frun iväg med hunden för att spårträna. När hon gick spåret skulle hon ta sig över ett dike i skogen men isen höll inte så den ena foten försvann ner i vattnet. Det blev rejäla blåmärken och när hon kom hem hade benet svullnat upp. Det är farligt med friluftsaktiviteter… Hunden skötte sig i alla fall utmärkt – men hur svårt kan det vara att spåra i snö??

Jag lyckades också ta mig ut på tunn is – till och med väldigt tunn is… Jag tänkte göra lite nytta på hemmaplan medan frun var borta med hunden så jag satte på en tvättmaskin. Jag kollade noga så att det bara var mörka kläder i maskinen. När jag skulle hänga upp tvätten så var det första plagget jag drog ut ur maskinen fruns favoritklänning, inte bra… Om det här skulle bli mitt sista blogginlägg så vet ni att klänningen har krympt…

Lillan och jag åkte till Göteborg för att hämta mitt nya objektiv. Jag har länge funderat på att köpa ett fast och ljusstarkt 35mm-objektiv till min kamera. De ska fungera bra i dåligt ljus och ska ge väldigt skarpa bilder. Det  borde passa perfekt för att föreviga lillans äventyr framöver! Efter några testbilder och swishande så var vi snart på väg hemåt igen.

På vägen hemåt blev lillan lite uttråkad och snart övergick det i missnöje. Jag tänkte att jag skulle försöka underhålla henne lite så att vi kunde köra hela vägen hem. Jag började sjunga på ”En elefant balanserade på en liten, liten tråd…”, den går ju bra att fortsätta på länge om det behövs. Och det behövdes. När vi svängde in på vår lilla väg måste det ha varit väldigt, väldigt trångt på den lilla tråden som alla elefanterna balanserade på. Vi kom i alla fall hem innan tråden gick av och utan att stanna.

På kvällen var det dags för vår Netflix-debut. Eftersom vi knappt har slagit på TV:n på sistone så har vi väl egentligen inte saknat ytterligare underhållning, men nu bestämde vi oss för att testa. Vi började med att titta på några avsnitt av ”Breaking Bad” och sedan kunde jag inte låta bli att titta på ett avsnitt av ”House of cards” också. Bara att titta ikapp alla säsonger av dessa serier kommer hålla oss sysselsatta framöver. Vi får se om vi fastnar! Jag är i alla fall väldigt nöjd med att det överhuvudtaget fungerar att titta på streamad film med vårt nya mobila bredband.

Jag börjar nöjt med att skriva att lillan har sovit hela nätterna på sistone, ja i alla fall en del nätter. Det känns nästan overkligt att vakna på morgonen och titta på klockan och känna att det faktiskt är dags att gå upp. Dessutom har lillan en glupande aptit på morgonen. Hon kryper målinriktat till sin stol under tiden som hon utropar något förväntansfullt gurglande ljud, nästan som att hon redan har gröten i strupen. Både frun och jag gillar att äta en ordentlig frukost, så det känns extra roligt när vi alla kan äta tillsammans på morgonen!

Lillan förstår mer och mer, eller åtminstone håller hon på att lära sig att förstå mer och mer… Idag när vi läste pekboken med djur i försökte jag låta som de olika djuren för att de skulle bli lite mer livat. Hon har förstått att om hon pekar så gör pappa ljud. Efter ett tag fastnade hon på grodan och papegojan. Hon pekade varannan gång på grodan och varannan gång på papegojan. Det kändes som att vi höll på en hel evighet. Om hon inte vet vilka de här djuren är och hur de här djuren låter nu så blir jag besviken. Om någon undrar hur grodan och papegojan låter så är det min och lillans hemlighet…

Idag har jag varit en duktig kund. Jag har svarat på tre stycken kundundersökningar. En av enkäterna var ifrån Volvo och handlade om  kvalitén på min numera tre år gamla bil. Jag har varit extremt nöjd med min bil men när jag började svara på frågorna så radade problemen upp sig och helt plötsligt kändes det som att min bil har varit ett riktigt måndagsexemplar:

• Fyrhjulsdriften fungerar inte alltid som den ska (onödigt spännande när man ska köra med släp på löst grus eller is)
• Bilen låser upp sig själv spontant när den är larmad (inte så lyckat när man har ställt bilen på en flygplats eller ett köpcenter)
• AC:n får frispel när man har stannat och tankat (den blåser superkall luft när man startar bilen igen, även om det är minusgrader ute)
• Skinnklädseln har spruckit
• Bakluckan går inte alltid att stänga

Men annars går bilen bra 🙂 En av de sista frågorna i enkäten var om min nästa bil kommer att bli en Volvo. Ja, antagligen. Bara jag får in barnvagnen och hundburen innanför den sluttande bakluckan på den nya V90:n…

Eftersom det är sportlovsvecka där vi bor så är babysimmet inställt och öppna förskolan följer inte sitt ordinarie schema. Igår sov lillan över öppna förskolans grillning och idag var det inga aktiviteter. Jag måste erkänna att det blir lite segt att bara vara hemma utan några aktiviteter på dagarna. När långpromenaden och brevlådetömningen är avklarade någon gång efter lunch får man anstränga sig för att orka vara rolig ända till middagen.

Vi bestämde oss för att göra en utflykt – vi åkte till Jönköping och lämnade tillbaka överblivna saker. Det ska sägas på en gång att för lillan så var nog inte den här utflykten så spännande. Inte för att hon på något sätt ogillar Ikea, Clas Ohlson eller Jönköping, utan för att hon somnade innan vi hade passerat vår brevlåda och vaknade först när vi var tillbaka på matbutikens parkering i vår stad. Jag hann i alla fall göra alla ärenden som jag skulle göra på ett mycket effektivt sätt!

I matbutiken bevisade jag för mig själv varför jag har svårt att veckohandla. Jag skulle köpa blöjor för de var nästan helt slut. När jag hade betalat hade jag med mig massor av god mat som jag hade spontanshoppat och en ny fin led-lampa till kattvinden, men några blöjor hade jag inte fått med mig… Det blev en snabb runda till i butiken och när jag kom ut nästa gång kom jag på att jag kanske skulle kunna lösa in utbetalningsavin ifrån flygbolaget på matbutiken. Jodå, det skulle inte vara några problem att få pengarna insatta på kortet. Tyvärr fungerade det inte i praktiken och eftersom det nu hade skrivits på avin så jag skulle få pengarna kontant istället. Det fanns bara en kassa som hade så mycket kontanter, behöver jag säga att det var den med längst kö? Jag fick visserligen gå före i kön men det var inte de mest positiva blickarna och kommentarerna som anades ifrån de bakre leden när det tog lite tid för kassörskan att lösa in avin. När jag till slut fyllde plånboken med pengarna hittade jag pantkvittot som jag naturligtvis hade glömt att lämna in…

På vägen hem tänkte jag att det är dumt att åka omkring med så mycket kontanter i plånboken, det kanske är bäst att jag köper ett nytt objektiv till kameran så att jag inte riskerar att bli rånad. Och som av en händelse så tror jag att jag såg ett bra objektiv på Blocket… Jag funderade också på varför det heter plånbok? Hade man tändstickor och plån i den tidigare? En snabb sökning när jag kom hem gav tillhanda att man förr hade anteckningsblad i plånboken och att de tydligen kallades för plån. Det kanske är dags att fundera på något nytt namn?

Vi firade fruns namnsdag med potatisgratäng, biff och ett glas rött. Eftersom vi hade så trevligt valde vi att bordlägga frågan om förskola för lillan…

Veckan inleddes med vaccinationsdag. På grund av våra resor har vi valt att utöver de vanliga vaccinationerna också ge lillan Twinrix mot Hepatit. Totalt är det tre extra sprutor under ett halvår och tillsammans med de andra sprutorna så blir det ganska många stick. Jag tror att lillan börjar förstå att när man kommer till BVC-sköterskan så är sannolikheten hög att sprutan kommer fram. Nu när vi blev inkallade till sköterskan så satte lillan full fart – åt andra hållet. När jag hade fångat in henne passade vi på att väga och mäta henne. Kurvan såg ut att ha stabiliserat sig vilket känns bra!

Vi insåg snabbt att det inte gick att prata oss runt sprutan. Det var bara att få det överstökat trots ljudliga protester. Precis som förra gången hjälpte det lite med såpbubblor efteråt men det tog ett tag innan lillan var sitt vanliga glada jag igen.

Idag inspekterade vi den lokala förskolan. På vägen dit diskuterade vi vad vi skulle fråga om. Det handlade nog egentligen mest om huruvida det överhuvudtaget är bra att ha barn på förskola än om den här förskolan var bra… Eftersom det var sportlov den här veckan så var det föredömligt lugnt på avdelningen. Maten lagades lokalt och intogs i skolans matsal som finns i samma byggnad. Lokalerna kändes väldigt små men fyller säkert sitt syfte. Hur vi ska göra med förskola kommer nog behöva diskuteras mer hemma vid köksbordet, men nu har vi i alla fall en gemensam referensram!