Jag tycker att det låter mycket trevligare att säga att vi var morgonpigga  av jetlag än att vi kände oss väldigt kvällströtta. Lillan tyckte att 4.30 var en bra tid att gå upp på morgonen efter vår äventyrliga långflygning. Om vi räknar in tidskillnaden på 6 timmar så är det faktiskt inte så illa. Jag funderade ändå en sekund på om jag skulle argumentera om tidpunkten för uppstigningen men kapitulerade direkt och lyfte upp henne med ett spelat leende… Jag vet förresten inte vad som har hänt med mitt sömnbehov. Trots att jag blir väckt flera gånger per natt och ofta går upp tidigare än önskat så känner jag mig förvånansvärt pigg. Lika bra att glädjas så länge det håller i sig tänker jag, det kommer nog en annan verklighet en dag.

Frun skulle vara kvar i huvudstaden och jobba, så efter ompackning och en promenad med hund och barnvagn satte jag och lillan oss i bilen tillsammans med en massa packning. Eftersom vi åkte på eftermiddagen sov lillan hela vägen hem – ibland är det inte så dumt med Jetlag. Jag kunde lyssna på min ljudbok ostört i fyra timmar. När jag skriver ostört så menar jag inte bara  ifrån yttre störningar såsom barnskrik och telefonsamtal utan minst lika mycket ifrån mina egna tankar. Jag har en sällsynt förmåga att börja fundera på andra saker så fort jag sätter igång min ljudbok, men den här gången klarade jag av att lyssna hela vägen!

När vi kom hem och lillan vaknade var hon märkbart förkyld. Näsan rann hela tiden och hon var rödrosig om kinderna. Trots det blev hon överlycklig av att komma hem och utforska sina leksaker och böcker. Hon ”pratade” oavbrutet medan hon kröp omkring och upptäckte alla sina saker på nytt. Det är ganska fantastiskt hur lätt vi anpassar oss – borta bra och hemma bra!