Jag är mer sugen på golf i år än vad jag har varit på länge. Med min lyckade uppvärmning i Arizona kände jag mig riktigt förväntansfull inför dagens säsongspremiär på min nya hemmabana. Jag trodde nog att det skulle vara fullt ös på klubben under premiärhelgen, men jag ser en tydlig skillnad mellan golfares och hundägares uppfattning om vad som är acceptabelt väder och en lämplig tid att gå upp på morgonen. Som första bil på parkeringen fick jag i alla fall välja plats!

Redan på första hålet såg jag att banan verkade ha klarat vintern bra. Fairways var redan klippta och greenerna var i stort sett felfria, helt otroligt med tanke på hur våra mossiga och gulgröna gräsmattor ser ut hemma, ja när vi väl har orkat kratta bort alla sorkhögar det vill säga. Spelet flöt på hyfsat för att vara mig men efter halva rundan började min armbåge göra ont. Jag hade lite problem med det i höstas men har inte tänkt så mycket på det under vintern. Efter ytterligare några slag gjorde det så ont så att jag inte kunde svinga normalt. Min kortaste golfsäsong någonsin kan vara ett faktum… Nu vet jag ju inte om en och en halv golfrunda kan orsaka den här smärtan, jag tror snarare att vinterns förarbete i form av att släpa runt 13 kg bebis på armen har satt sina spår. Bortsett ifrån armbågen så var det härligt att komma ut och vädret blev riktigt skönt under rundan. Jag hoppas att jag kan spela mer i år!

Frun, svärmor och lillan kom och mötte upp på sista hålet. De hade varit på den lokal fyndmarknaden och shoppat barnkläder till vrakpriser. Som vanligt var det ett välordnat och välbesökt arrangemang, all heder till de som tar sig tid och fixar!

På kvällen var det dags att sätta på sig förklädet igen för att preparera en födelsedagsmiddag åt svärfar. Kvällen till ära hade jag införskaffat pilgrimsmusslor och lammracks med alla möjliga tillbehör. Med bubblig Champagnesås till musslorna och en riktigt krämig Chevre-gratäng till de honungsmarinerade och grillade racksen blev det riktigt lyckat! Recepten hittar du genom att klicka på länkarna ovan!

Jag kände äntligen att jag har lyckats få gratängen precis så där krämig som jag vill ha den. Säkert inte det nyttigaste receptet, men åhhh så gott! En bonus till förrätten är också att någon måste dricka upp de 65 återstående centilitrarna av Champagnen – livet är tufft!

Tyvärr så kastade vår välanvända grill in den sista handduken under tillredningen av middagen. Dålig timing kan ju tyckas när grillsäsongen just har startats, men jag ser de som en möjlighet att få sällskap på trädäcket av en ny skinande kompis med massor av finesser! Ingenting kan stoppa grillsäsongen nu!

Jag tycker för det mesta att jag lever i en jämlik relation. Vi delar på det mesta av de vardagliga sysslorna och har även delat upp vår föräldraledighet på ett ganska så balanserat sätt. Med det sagt så finns det uppenbarligen tydliga områden som helt enkelt är totalt exkludera ifrån hela jämställdhetsdiskussionen. Det kanske mest klassiska och för männens vidkommande inte alltför betungande är väl grillen. Här verkar det helt enkelt fortfarande vara okej att männen år 2016 har fortsatt veto mot all form av kvinnlig inblandning.

Men sen finns det också några ytterligare områden där det av någon anledning är precis lika solklart att mannen ska ta fullt ansvar även om det gissningsvis skulle gå att hitta en bättre balans. Ett sådant område är tömning av toatankar (såna där som finns på båtar och husvagnar). Här verkar det somika som att den kvinnliga delen av familj fortfarande lever i förnekelse gällande den ganska enkla regeln ”skit in-skit ut”. När det ska tömmas toatank är det helt enkelt bara för oss män att bita ihop, sätta en klädnypa på näsan och göra vårt jobb!

Varför skriver jag om detta idag? När vi kom hem med två bilar fulla av smutstvätt så fungerade inte tvättmaskinen. Blicken som jag fick betydde att det här borde du kunna fixa med alla fina skruvmejslar som du har i garaget. Jag kan inte påstå att jag har någon större insikt i konstruktionen av en kombinerad tvättmaskin och torktumlare men skam den som ger sig. Efter att ha lyckats komma åt och lossa alla slangar som höll maskinen vid liv så gick det att med milt våld få ut den ifrån dess inmutade revir. Blottad för allmänheten kunde den inte undgå skruvhylsa nummer 8 och snart var den avklädd så att all elektronik var synlig för mitt granskande öga. Efter att ha vickat på några sladdar, tömt något litet filter och allmänt beklagat mig över varför jag fick det här på min lott en lördagkväll satte jag på maskinen för en sista test innan den åkte ut genom ytterdörren.

Döm av min förvåning när den pumpade in vatten precis som i sin ungdoms bästa dagar. När jag ivrigt skruvade ihop maskinen för att hinna innan den skulle gå sönder igen lyckades jag slå en av mina framtänder i maskinen och i samma rörelse tappa en av skruvarna i avloppet… När maskinen var någorlunda ihopsatt och tillbaka på sin plats var det dags för sanningens minut – den fungerade fortfarande! Bäst att jag publicerar det här snabbt så att den inte hinner komma på något nytt trick.

Hoppas nu att ni inte tolkar detta som att jag är emot jämställdhet. Tvärtom – jag är för jämställdhet på alla områden! Nästa gång någon maskin går sönder eller toatanken behöver tömmas är det jag som ska läsa inlägg på Facebook 🙂

Efter ytterligare en natt utan speciellt mycket sömn så kändes det som halvbra timing att för första gången på länge göra ett besök på kontoret för en diskussion om framtida arbetsuppgifter. Eftersom jag inte hade en aning om var mitt passerkort har tagit vägen (hoppas inte säkerhetschefen läser det här…) och dessutom inte kommer ihåg koden så fick jag ta mig in via receptionen. Det gick smidigt att ta sig in och helt plötsligt var jag en i gänget igen. Nästa hinder var att hantera den nya kaffemaskinen som enligt utsago hade anlänt bara någon dag tidigare. Jag inser att det nog kommer att finnas en och annan ny applikation att sätta sig in i den dagen jag kommer tillbaka som säkert tar betydligt mer tid i anspråk än att förhandla sig fram till en kaffe latte ifrån den tryckskärmsbestyckade bönhanteraren.

Mötet med min blivande chef gick bra – vi ska nog kunna hitta en bra lösning för mitt kommande arbete. Det blev en del diskussion om hur mycket jag kan och vill jobba. Förstå mig rätt, det var ingen press på mig åt något håll snarare att vi måste komma överens om någonting. Hur ska man veta vad som är lagom mycket arbete när man väl har lämnat in lillan på förskolan?

Med halva bohaget i bilen och ackompanjerad av en snarkande liten tjej i baksätet och en boxer i hundburen styrde jag hemåt. Efter ett snabbt pitstop för att återlämna paraplyvagnen och pottan planade vi ut på E4:an. Bara några timmar senare var vi hemma utan att ha behövt göra ett enda ytterligare stopp. Det finns tydligen fördelar med jetlag också!

Hemma på tomten kunde jag till min stora glädje se att snön äntligen hade fått kapitulera och ge vika för den än så länge bleka gräsmattan. De första snödropparna har kämpat sig upp i luften och bryter av med lite färg i den annars så dova färgskalan. Precis som tidigare gånger vi har varit iväg så är det skönt att komma hem. Boxern går sin vanliga inspektionsrunda, lillan kröp in till sina leksaker på högsta växeln. Själv funderade jag på den fantastiska resa som vi har gjort och hur bra allting har gått. Sova kan man ju faktiskt göra någon annan gång…

För de av er som tror att jag har gått i ide för gott efter hemkomsten från vår senaste resa så kan jag härmed intyga att så inte är fallet. Faktum är att det snarare är den totala motsatsen. Jag tror knappt att jag har sovit någonting sedan jag kom hem. Lillan verkar lida av någon elakartad kombination av jetlag och tandvärk som skapar en attityd som efter några vakna nattimmar är svår att tolka som något annat än negativ. Det här är nog första gången sedan vi fick barn som jag inte tror att jag har sovit en enda sekund när jag gick upp på morgonen. Naturligtvis inte den starten på dagen jag hoppades på men jag hade nog ändå trott att det skulle vara värre. Vi får väl se i eftermiddag…

På förmiddagen blev lillan äntligen trött och jag kände att det skulle vara väldigt osympatiskt av mig att inte ställa upp på min lilla tjej genom att låta bli att vila tillsammans med henne… Vi vaknade efter tre timmar, något mindre hålögda och med tillräckligt mycket energi i kroppen för att klara av att packa ihop våra våra väskor och gå en hundpromenad.

Efter lunchen kraftsamlade vi för dagens enda aktivitet, ett besök i mitt föräldrahem. Efter en inte alltför lång fika där lillan dessutom passade på att ta ännu en tupplur (vad gör man inte för att orka vara vaken på natten) så styrde vi kosan tillbaka till vår bas i huvudstaden.

Efter en dag som passerade i någon form av töcken hade det plötsligt blivit kväll igen, jag kan konstatera att det har gått betydligt bättre att resa med barn än att komma hem med barn…

När lillan äntligen hade kommit till ro på kvällen tog jag och frun en hundpromenad tillsammans när vi ändå hade svärföräldrarna som kollade babyvakten. Naturligtvis kom budet med den under dagen återfunna paraplyvagnen exakt då. Som tur var så vaknade inte lillan av besöket och jag kunde gå och lägga mig för vad som skulle visa sig bli ännu en sömnlös natt 🙁

Det hade blivit dags att lämna Arizona för denna gång. Efter en sista koll på biljetterna kvällen innan noterade vi att flyget skulle gå redan kl 12 på dagen och inte kl 19 på kvällen som jag trodde. Tur att vi kollade, men där rök vår sista pooldag. Vi packade ihop våra resväskor med visst våld och styrde hyrbilen tillbaka mot Phoenix. Jag lämnade av mitt resesällskap och bagaget vid terminalen och åkte för att lämna tillbaka hyrbilen. När jag kom tillbaka var frun inbegripen i en diskussion med incheckningspersonalen. Det visade sig att att vår biljett var ombokat via Köpenhamn, dvs ytterligare ett stopp utöver Chicago och tre timmars extra restid. Inte riktigt vad vi var sugna på med lillan i sällskapet. 

Vi höll ändå hoppet uppe tills vi kom till Chicago och fick bekräftat att det flyg vi hade bokat var inställt. Det betydde fyra timmars väntan på Chicagos flygplats. Förra gången jag flög SAS via Chicago blev jag tvungen att övernatta på flygplatsen. Nästa gång kanske vi väljer en annan rutt.

Innan vi kunde gå ombord på Atlantflygningen skulle vi passera en sista säkerhetskontroll i USA. Allt gick fel. Vi hade glömt lite vätska i nappflaskan så vi hamnade på specialgranskning. Svärmor fick gå igenom en bodyscan-maskin för första gången och den gav också utslag. Efter lite språkförbistring i hennes specialgranskning verkade det vara något i byxlinningen eller byxfickorna som gav utslag. För att underlätta lite knäppte svärmor upp knappen i sina byxor och det blev för mycket för de pryda amerikanerna. Jag hörde bara ett ”She is taking off her pants” och sedan ser jag alla vakterna vända sig bort samtidigt. Efter lite medling mellan svärmor och vakterna så hade vi övertygat dem om att hon inte hade någonting farligt med sig och hon inte heller brukar ta av sig byxorna utan god anledning.

Lillan verkade inte speciellt upprörd över den extra flygningen. Hon insisterade på att vi skulle hålla henne i handen och gå långpromenader på flygplatsen innan vi gick ombord. Väl på planet så tittade vi på lite film och sen var det dags att sova. Jag måste säga att vår lilla hjälte sköter sig utmärkt även om förutsättningarna blev lite tuffare än vad vi hade hoppats på.

När vi till slut tog mark i Sverige. Hade nästan allt bagage kommit med. Det enda vi saknade var den inlånade paraplyvagnen… I väntan på att den också kommer till Sverige så summerar vi en helt underbar resa. Jag fick ju också lite extra tid på slutet att tänka på hur vi ska kunna få ersättning för det inställda flyget. Det ska nog kunna bli ytterliager en billig semesterrresa det här 🙂

Ett utflyktsmål om vi har passerat otaliga gånger i Arizona men aldrig besökt förrän nu är Biosphere 2. En enorm byggnad som har byggts för forskningskändamål där syftet är att se om man kan återskapa ett uthålligt liv inom en byggnad även om omgivningen utanför egentligen saknar nödvändiga förutsättningar. Experimenten som har utförts har att göra med vår önskan att så småningom kunna skapa kolonier på andra planeter, men lika mycket hur man skulle kunna bibehålla liv på jorden den dagen som växthuseffekten eller ett kärnvapenkrig har jorden obeboelig. Experimenten som gjordes på 90-talet innebar att man stängde in en grupp människor i Biosfären under två år. Under den tiden skulle de vara helt självförsörjande på energi, vatten och föda. Byggnaden som inhyste experimentet är enorm och inhyser regnskog, hav, öken och odlingsmark – allt i syfte att återskapa naturens flöden av vatten och syreproduktion. När den första gruppen kom ut efter två år hade de klarat uppgiften, dock inte utan utmaningar. De hade haft svårt att hålla sams och det hade varit svårt att producera tillräckligt kaloririk mat över tid. Nu drivs anläggningen av University of Arizona och arbetet har lett till att det nu finns prototyper på hur en biosfär skulle kunna skapas på månen eller på mars. 

Min moster som hade gått den guidade touren minst tio gånger erbjöd sig att passa lillan medan vi förkovrade oss i vetenskapen. Det var verkligen en imponerande anläggning som byggdes och det kändes inte alls orealistiskt att det faktiskt fungerade i praktiken. 

  
 Så var kom den blåsta blondinen in i bilden? En av alla tekniska frågor som behövde hanteras var hur man skulle kunna hålla ett jämnt lufttryck i anläggningen när temperaturen ändrades under dygnet. För att lösa detta byggdes två gigantiska lungor med 22 ton tunga gummitak vardera. Dessa lungor fylldes med luft när trycket blev för högt och det tunga gummitaket tryckte tillbaka luften när trycket sjönk. På detta sätt kunde lufttrycket hållas konstant i den stora biosfären där forskningsgruppen bodde. När vi hade varit inne i lungen och skulle gå ut så blev det ett väldigt luftdrag i dörren när 22 ton gummitak tryckte ut luften i det fria med stor kraft. De besökare som pressade sig ut genom dörren såg väldigt roliga ut. Jag lyckades fånga en bild på frun som inte passar här men som definitivt lever upp till epitetet ”blåst blondin”

Dagen började på bästa möjliga sätt! Underbar frukost i solskenet med trevligt sällskap! Vi drack Mimosas och åt Eggs Benedict medan vi planerade vår dag. Efter frukosten var det dags för lillan att inleda sina äggjakt. Engagemanget var på topp men det var lite svårt att förstå själva konceptet att man skulle krypa igenom hela huset och leta efter ägg. Efter ett tag tog vi en paus och åkte till poolen för ännu ett rejält simpass. Dagen innan hade alla småbarn blivit utkörda ifrån poolen för att de inte vill riskera några olyckor. Vi skojade lite om att det kanske är fler pensionärer som badar med blöja i de här poolerna än barn, men å andra sidan är det ju pensionärerna som bor på området. Idag klarade vi oss i alla fall utan reprimander.

  
På vägen hem till lunchen såg vi det första molnet under vår Arizona-vistelse. Det säger en del om hur soligt de är här. 

På eftermiddagen släppte jag iväg frun till poolen medan jag passade lillan. Pensionärerna tog en tur runt området för att titta på omgivningarna. Till slut fick jag ett e-mail av min moster där det stod att de fastnat på en av barerna i området där de drack vin medan de tittade på solnedgången. Eftersom vi blev lite avundsjuka blandade vi några nya Mimosas och njöt av solnedgången på baksidan.

Efter middagen spelade vi sällskapsspel. Den här gången var det Mexican Train, ett spel där man använder dominobrickor för att bygga ”tåg”. Det finns massor av sätt man kan spela taktiskt och förstöra för sina motspelare så efter ett tag brukar stämningen bli lite tryckt. Med hjälp av hemlagad Fudge som vi hade köpt på vårt bergstripp och utvalda drycker lyckades vi dock hålla sams hyfsat till spelet var avgjort. Att vi inte blev mer osams kan även bero på att frun genom en makalös uppryckning den sista omgången lyckades avgå med segern. Det brukar lugna ner det hela lite när hon vinner…

Jag började påskaftonen med en golfrunda på områdets egna golfbana. Det är mycket praktiskt att kunna åka golfbilen direkt ifrån det egna garaget upp till första utslagsplatsen som bara ligger ett par hundra meter därifrån. Innan det var dags att prova lyckan på banan hann jag slå några puttar på övningsgreenen och det var tur! Greenerna är här ruskigt snabba jämfört med de svenska så man får vara lätt på handen om man vill stanna kvar på greenen…

  
Spelet gick förvånansvärt bra med tanke på att det var ett tag sedan jag höll i en golfklubba. Jag slog en del riktigt långa drivar och sen slog jag även några raka drivar 🙂 Jag klarade hela rundan utan att träffa något av alla hus som ligger utmed golfbanan, det finns garanterad bättre sätt att hitta nya vänner…

Resten av gänget hade varit iväg och simmat så det var en trött lillan som mötte upp efter golfrundan. Hon sov skönt i vagnen utanför ända tills det var dags för middag och främmande! 

  
Påskaftonskvällen firade vi tillsammans med mina släktingar och ytterligare ett svenskt par som bor i området. Här håller svenskarna ihop, åtminstone när det blir tal om att dricka nubbe! Vi åt lax, sill och Deviled eggs som förrätt. Huvudrätten bjöd på skinka med ugnsbakad minipotatis. Till sällskapets stora glädje serverades det Irish Coffee efter maten och sedan pratades det tills det var dags att gå och lägga oss. Vi berörde bland annat ett av de få problem som finns här i området – den höga höjden gör det nämligen väldigt svårt att vispa ägg. Så om man vill ha sockerkaka och maränger måste man köpa det färdigbakat från ett bageri på lägre höjd. Vi elaka gäster undrade förstås om det är den höga höjden som också gör att all mat måste köpas färdigskuren i det här landet? Till och med skinksteken var skivad i förpackningen. Här ska man inte behöva anstränga sig i onödan.

Innan vi gick till sängs förberedde vi morgondagens stora händelse – Easter Egg hunt. Vi fyllde ca 40 små färgglada ägg med kaninkex och gömde dem på lämplig kryphöjd för lillan. Tanken är att hon ska få leta ägg hela dagen imorgon – jag hoppas att hon är intresserad!

Vad är det mest naturliga att göra när man har åkt 1000 mil för att komma till sol och värme? Naturligtvis att åka på utflykt till ett drygt 3000 meter högt berg där det fortfarande finns snö 🙂 Till det här stället brukar folk i Arizona åka på somrarna för att komma undan den jobbiga värmen, det är verkligen omvända världen mot Sverige.

   
    
   
På vägen till berget stannade vi på flera utsiktsplatser där vi bland annat tittade på kaktusskogar, någonting som ser helt overkligt ut för oss som är vana vid granskog. När vi gick på en av utsiktsplatserna råkade vi få lite närkontakt med en av kaktusarna som genast kidnappade lillans strumpa. Som tur var så klarade sig lillan utan några taggar i fötterna.

  
När vi kom högst upp bjöds vi utöver en vidunderlig utsikt på snötäckta bergssidor! När jag skulle slänga våra sopor fick jag kämpa länge för att öppna locket på soptunnan. Det visade sig att den var björnsäker för att de har problem med att björnarna äter soporna och kommer närmare utsiktsplatserna. Det lät som en bra idé att ha den björnsäkra varianten…

  
Frun lyckades med konstycket att stta sig på en stam med kåda på. För att skydda den stackars hyrbilen fick hon sitta på en tvättlapp. Det verkar som att även tvättlappen var sugen på att få se lite nya vyer…

   
   
När vi kom ner från Mt Lemmon åkte vi direkt till nästa berg – Sabina Canyon. Här åkte vi ett tåg upp och promenerade ner bland kaktusar och vattendrag. Återigen slogs vi av det för oss så totalt annorlunda landskapet som är fantastiskt vackert trots att det nästan är ökenklimat. Lillan fick för sig att hon skulle bada i ett av vattendragen så det var bara att ta av henne kläderna och låta henne krypa runt i sanden. Hon hade redan krupit runt och lekt på flera ställen så hon var smutsig på kläderna och i ansiktet. Efter den sista krypturen var hon smutsig precis överallt. Vi bestämde oss för att ta det sista tåget ner för att slippa gå den sista biten. Det blev lite tumultartat när vi stressade av chauffören skulle hitta våra biljetter för att få gå ombord. Till skillnad från andra så lyckades vi i alla fall hitta våra så att vi slapp gå ner.

  
Eftersom vi blev lite sena ner från berget bestämde vi oss för att äta hamburgare på In-and-Out-Burgers. De är kända för att ha väldigt få val på menyn: hamburgare, cheeseburgare och dubbel cheeseburgare. De tillverkar allting på restaurangen – de maler köttet, bakar brödet, skär potatisen och tillverkar milkshaken av riktig glass. Vi tyckte alla att de smakade bra, till och med de som normalt inte äter hamburgare varje vecka…

Äntligen dags för en dag vid swimmingpoolen – eller ”simmasimmasimma” som vi säger på lillans språk. Det är första gången vi besöker den nya anläggningen som tillhör området. Det fanns en konstgjord långgrund strand på ena sidan av poolen så det var inte svårt för lillan att komma ner i vattnet. Min moster lärde henne att blåsa bubblor under vattnet, så nu gör hon det så fort hon kommer i vattnet. Sen kunde hon simma hur länge som helst med sina ringar. Medan lillan summerade sina intryck i vagnen hann vi andra både beställa och äta vår lunch. Jag testade en Reuben – en sandwich med corned beef och surkål. 

   
 På eftermiddagen hängde vi med på English Country dancing som min moster och hennes man är med och arrangerar. Lillan började göra sina dansmoves så fort hon hörde musiken. Hon kom undan med att sitta vid sidan om och digga, det gjorde inte jag. Det saknades en kille i gänget så jag fick ställa upp så gott jag kunde. De hade en väldigt pedagogisk 81-årig lärare, så jag tyckte att jag klarade mig hyfsat.

  
När vi kom hem efter sista dansen satte vi oss ute på baksidan och tittade på solnedgången över bergen. Av någon anledning så blir bergen rosa precis innan solen går ner. Fenomenet har lett till det mycket sympatiskat uttrycket ”When the mountains are pink, it´s time for a drink!” – och det var det verkligen idag!