Jag började dagen med några kompletteringsköp inför resan. En sak som jag inte förstår varför jag inte har köpt tidigare är en kamera-adapter till min iPad. Med den går det enkelt att koppla systemkameran till plattan för att kunna titta på bilderna, redigera dem lite på plattan och sedan använda dem utan att behöva gå vägen via datorn. Jag gjorde också ett tafatt försöka att hitta en ny solhatt, men det verkar inte riktigt vara säsong för det…

Nästa utflykt blev en skogspromenad med Boxern. Den här skogen är lite spännande att gå i på grund av alla vildsvin. Det går många historier om folk som har fått klättra upp i träd och sedan vänta på undsättning efter att ha blivit jagade av galtar med stora betar. Vi klarade oss ifrån den typen av möten idag och fick istället hålla till godo med ett antal hästar med tillhörande ryttare som korsade vår väg. En häst blev rädd för min reflexjacka och vägrade gå förbi. Det slutade med att jag fick ta en ordentlig sväng ut i skogen med hunden för att den skulle våga passera – det måste vara första gången någon blir rädd för mig…

På eftermiddagen tog vi en fika med gamla vänner. De var precis på väg in ifrån ett pass med långfärdsskridskorna när vi kom dit. Vår vän har sina föräldrar som närmaste grannar, så det slutade med att det blev storfika hos föräldrarna istället. De råkar även vara lite av specialister på att alltid ha fikabröd ifrån konditoriet hemma och vi blev inte besvikna denna gång heller!

När vi är i Stockholm bor vi hos fruns föräldrar. De har ett hus med tre våningar – som gjort för trappträning tyckte lillan! Det är första gången hon överhuvudtaget visar intresse för trappor men hon lärde sig snabbt! Först några trevande steg upp och sen ner igen för att känna sig trygg, sen satte hon fart uppåt!  Det var inga problem att ta sig hela vägen från källaren upp till vinden och ner igen. Det är helt otroligt hur snabbt hon lär sig nya saker nu.

En annan sak hon har lärt sig är tydligen att jag dricker en öl ibland. När hon tillsammans med boxern hittade en plastpåse med ölburkar tog hunden genast en burk och sprang iväg. Lillan plockade upp en egen burk ur påsen, vände den rätt och förde den till munnen med ett till synes rutinerat enhandsgrepp. Klart att jag ska dricka öl när pappa gör det! När frun läser det här har jag antagligen druckit min sista öl på ett tag, åtminstone före nattningen…

Lillan har sovit riktigt bra på sistone. Det känns lite märkligt att jag då känner mig tröttare än tidigare på morgnarna. Jag får trösta mig med att det säkert kommer återfall gällande sömnrutinerna och att jag kanske piggnar till igen när lillan åter vaknar på nätterna…

Packning och förflyttning på programmet idag. Efter allt vårt jobbpendlande har vi hyfsat rutin vad det gäller att packa våra egna väskor. Med lillan på resan blir det helt plöstligt en annan sak. Helst skulle vi vilja ta med oss saker för precis alla eventualiteter men turligt nog finns det en maxvikt på bagaget att förhålla sig till. Vi tog helt enkelt med oss lite extra saker till Stockholm så får vi göra en utrensning innan vi åker.

Vi valde denna gång att åka i två bilar till Stockholm. Frun skulle träffa hundkompisar på vägen och jag skulle göra ett stopp hos min bror för att hämta upp flygpottan… För den oinvigde kan jag förklara att det handlar om en potta med tillräckligt små yttermått för att ledigt passa i handbagaget på flygresan. På flyget fungerar det inte att ta med någon komfortabel potta med hög rygg inte! Jag fick också handfasta tips om hur man som medellång man med en ettåring och tillhörande potta bäst bör ta sig in på en flygtoalett utan att fastna eller skada sig…

På bilresan upp drabbades vi av ett lite oväntat snöoväder. Det snöade egentligen inte så mycket, utan snarare jobbigt. Det var sådan där snö som gör att man inte ser så mycket annat än just snö när man kör med halvljuset och när man sedan testar att slå på helljuset så ser man absolut ingenting… Vi tog oss i alla fall framåt i maklig takt och stannade bara en gång för att äta i Stavsjö. Lillan blev på ett sällsynt gott humör av de gröna ärtorna som jag bjöd henne på. Hon skrattade högljutt och vi hade det riktigt trevligt. Vissa andra gäster föll in i skrattet, andra tyckte nog mest att vi var konstiga. Några gäster såg ut att behöva skratta lite oftare…

I bilen kom jag på att jag hade glömt att packa min kära solhatt. Den har varit med på varenda semester sedan jag köpte den på Disneyland för drygt 15 år sedan. Jag hoppas att det inte är ett dåligt omen men det känns ändå lite konstigt att lämna landet utan den…

Idag skulle jag och lillan åka på möte med kommunens energibolag. Numera räknar jag inte antalet möten per dag utan per månad. Det känns lite kul när det dyker upp någonting i kalendern. Lillan verkade inte lika exalterad över det stundande mötet – hon somnade i bilen precis innan vi skulle gå in till receptionen. Jag har sett både kollegor och kunder sova sig igenom möten som jag har deltagit på, så jag tänkte att jag lika gärna kunde låta henne sova. Jag gick ut ifrån mötet och tittade till henne i bilen var 20:e minut. Efter att ha fått nedlåtande besked om kommunens planerade fiberutbyggnad i vårt område kom receptionisten in i mötesrummet efter 45 minuter – ”Jag tänker på bebisen hela tiden, ni kan inte sitta här längre.”. Jag tror att det bara var en vänligt menad påminnelse men det som alla i rummet uppfattade var nog – ”Det där är en riktigt dålig pappa”. Jag gick ut och väckte lillan i bilen och det verkade som att den nyvakna blicken kompletterat med ett nöjt leende fick receptionisten att känna sig lite bättre till mods.

Boxern var på efterkontroll efter rehabiliteringen. Allt såg bra ut så nu kan han börja träna som vanligt igen – om det inte hade varit för all snö förstås 🙂 Bortsett från att det är lite svårt att träna spår och lydnad just nu i är han väldigt förtjust i att bara vara ute och springa och busa i snön.

Jag förstår att tjejkväll kan tolkas som att jag skulle äta ostbågar med frun och lillan på fredagkvällen, men så var inte fallet den här gången. Det var nämligen min tur att gå på after work med föräldragruppen och det innebär ju jag och mammorna. Frun får se det positivt – hon vinner ju veckans ”På spåret” på walk over. Vi hade en mycket trevlig kväll och jag vet nu mycket mer om alla pappor än vad jag visste tidigare 🙂 Om man bor på landet och vill vara garanterat nykter en fredagkväll ska man alltså gå på krogen – det enda sättet att komma hem är att ta bilen!

Den stora punkten på dagens agenda var att få avloppet fixat. Vi hade passerat ”point-of-no-rinnande-vatten”… Efter att jag hade hoppats att rörmokaren skulle dyka upp under ett antal dagar nu så tog jag en extra kontakt på morgonen för att säkerställa att han verkligen skulle komma på riktigt, att han visste vem som ringde och kom ihåg var vi bodde. Jodå, han skulle komma på förmiddagen.

Eftersom vi inte kunde åka på sångstunden så missade vi nästan lillans första karriärmöjlighet! Colin Nutley som har regisserat Änglagårdsfilmerna är i stan igen för att filma. Kul förresten att han en gång valde vår stad som skådeplats för att visualisera ”svensk lantlig idyll”. Till den nya produktionen söktes det nu barn-statister och frågan hade gått till Familjecentralen. Som tur var så skvallrade de snälla mammorna om vad vi hade missat så att vi också kunde ta några bilder och anmäla oss. Jag ser nu fram emot ett första steg i lillans skådespelarkarriär – pappa hänger gärna med till Hollywood och går på Oscars-galan så småningom 🙂

Rörmokaren dök upp till slut så nu är det ordning på rören igen. Nu har jag ingen ursäkt för att låta disken stå längre…

Lillan har lärt sig att styra med gåvagnen. Varje gång hon har lyckats bra med att ta en sväng tittar hon upp för att få bekräftelse – titta vad duktig jag var som svängde igen!

På kvällen var jag på grabbkväll. I mitt fall innebär det att jag tillbringade lite kvalitetstid med boxern. Först tog vi en löprunda i det kusliga månskenet. När vi kom till vägskälet mellan 4km-rundan och 6km-rundan och jag försökte svänga åt 4km-hållet satte han sig ner. Ok, det är klart att vi ska springa 6km-rundan när det är -13 grader ut. Efter löprundan tog vi en gemensam välförtjänt bastu. Antingen var han trött eller så tyckte han att det var skönt i bastun – han vägrade att gå ut. När jag väl fick ut honom somnade han med så högljudda snarkningar att de hördes på andra våningen. Jag tror att han var nöjd!

Vår lilla hjälte vaknade på ett alldeles strålande humör på morgonen – som hon gör i stort sett varje dag. Det är ett helt underbart sätt att börja dagen på – först ett leende från lillan och sedan lite svansvift från hunden. Det där med svansviften gäller dock bara de dagar hunden behagar vakna vid samma tid som vi andra. De andra dagarna snarkar han bara vidare medan vi äter frukost.

Dagens långpromenad gick vi i strålande solsken på de plogade småvägarna där vi bor. Här är det ingen som klagar på snön. Plogningen sköts exemplariskt. Bilar som kör av vägen dras snabbt upp av en annan bil eller traktor. Träd som trillar av snön sågas upp och flyttas av den som råkar passera förbi med en motorsåg i bagageluckan (ja, det är inte helt ovanligt). Kort sagt så är vintern och snön bara ytterligare en omständighet som måste hanteras, ingen idé att hetsa upp sig.

Avloppet i köket är igensatt. Vatten som hälls i ena hon kommer snabbt upp i den andra hon när man öppnar proppen. Till slut rinner det ut i avloppet men det tar väldigt lång tid och vi vågar inte köra diskmaskinen  innan det är fixat. Rörmokaren skulle ha kommit igår men då var det snökaos så han dök aldrig upp och idag har jag inte hört ifrån honom. Imorgon måste det fixas!

Det saknades fortfarande lite kablar och kontakter för att fullborda veckans IT-projekt. Jag och lillan gjorde en utflykt till den lite större staden och köpte dessa saker och fortsatte jakten på den perfekta datorn. Det slutade faktiskt med att jag köpte en dator – men jag känner mig fortfarande lite osäker på om det verkligen är den jag ska ha. Jag får sova och surfa på saken. Andra användares upplevelser brukar vara bra att kolla upp!

Till middag blev det pannkakor. Jag måste nog säga att jag har utvecklats en hel del i konsten att steka perfekta pannkakor. Gissningsvis är det en talang som jag delar med många andra föräldrar 🙂 Lillan som har varit väldigt noga med att äta själv med fingrarna under en period har nu bytt taktik. Nu ska hon prompt äta med sked eller gaffel. Tyvärr går det inte alltid så bra att få med själva maten till munnen utan det blir ganska många tomkörningar. Viljan är det dock inget fel på så det kommer säkert inte ta så lång tid innan maten följer med också. Om vi mot förmodan skulle glömma att hantera måltiden på  det sätt hon önskar så brukar vi bli påminda snabbt med ett litet spontant hysteriskt utbrott… Det är så här man uppfostrar föräldrar!

När jag blev väckt av snöplogen på morgonen insåg jag direkt att SMHI:s hot om kraftigt snöfall antagligen hade infriats. På morgonens hundpromenad undanröjdes alla tvivel. Det hade nog kommit 20 cm snö och det var läge för lite snöslungning innan frukost. Jag körde undan fruns bil för att komma åt uppfarten. Lite för sent insåg jag att nog var lite för mycket snö där jag ställde den. Bilen blev hängande på underredet med spinnande hjul. När jag skulle starta slungan hade det frusit fast is i maskinen, så jag fick börja med att hacka loss den… Efter att ha fått bort snön hjälpligt från uppfarten och de andra gångarna skulle vi rädda bilen. Jag ställde min bil bakom och kopplade en bogserlina. Det gick smidigt att få upp fruns bil på vägen igen. Äntligen dags för frukost 🙂

När vi skulle åka iväg till fortsättningskursen på babysimmet öppnade jag bilen bara för att mötas av en snöhög på passagerarsidan – jag hade tydligen glömt bort att stänga fönstret efter bogseringen…

Döm av min förvåning när jag redan i receptionen på badhuset stöter ihop med två pappor med tillhörande bebisar – simkurs är tydligen männens grej 🙂 Vid närmare eftertanke är det nog helt enkelt så att många mammor är hemma första året för att sedan låta männen ta över. Kul ändå att se att även pappor tar del av föräldraledigheten! Själva kursen började med repetition av ryggläge och ”nu kommer det vatten”. Det sistnämnda innebär att man häller vatten på barnets huvud med vattenkanna för att vänja barnet vid det blöta. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag får höra exakt de orden när lillan börjar prata och vi går ut i regn för första gången – ”Pappa, nu kommer det vatten!”.

Efter simning och efterföljande lunch går det inte att hålla henne vaken och den här gången ville jag inte heller det. Jag hade tänkt att utnyttja veckans säkraste sovtimme effektivt. Med lillan sovandes i bilen hann jag klippa mig, handla te i hushållsbutiken, kablar i elektronikbutiken, leksak i leksaksbutiken och mat i matbutiken. Hela veckans ärenden på drygt en timme. Och för er som börjar bli upprörda nu – jag tittade till henne i bilen mellan butikerna!

På kvällen hann jag med lite IT-support åt en granne. Det som tar längst tid är att försöka hitta alla lösenord till mailkonton, trådlösa nätverk, appbutiker och dylikt. Jag ser fram emot den dag då biometrisk identifiering kan ersätta alla dessa hopplösa bokstavskombinationer som finns nedskrivna på en lapp som är lagd på ett väldigt bra ställe.

Lillan har sovit från kl 23 till 06 två nätter i rad. So what, tänker väl de flesta, men för oss är det ett enormt framsteg! Efter nappflaskenätterna och nu senast tandnätterna känns det underbart att kunna få lite mer sammanhängande sömn. Jag skriver kunna för att jag naturligtvis inte lyckades speciellt bra med att sova när jag nu fick chansen. Gång på gång vaknade jag och undrade varför inte lillan hade vaknat – människan är en märklig konstruktion… Jag håller nu tummarna för att det här är en trend och att även jag kan finna ro på nätterna framöver.

Jag och lillan åkte till badhuset och träffade våra badkompisar. Lillan övade med simringarna, åkte vattenrutschkana och testade kryp under vatten. Hon är helt orädd i vattnet. Efter badet tog vi en fika och ett av de andra barnen övade kast med välfylld kaffekopp. Hon uppvisade stor talang som lyckades hälla ut nästan allt det varma kaffet utan att pricka vare sig själv eller någon annan. Dessutom höll hon hårt i koppen så att även den klarade sig – det hela löstes snabbt med en trasa.

Det hade blivit dags att beställa taxfree till resan. Vi behövde solkräm till lillan och vad tror ni dyker upp då? Jo naturligtvis världens rikaste björn – det gick inte att beställa någon solkräm med rätt solskyddsfaktor utan Bamselogo!

Grannen ringde och sade att han hade kraschat en helikopter i ett av våra träd. Turligt nog var den radiostyrd och gick att rädda utan större skador på varken träd eller helikopter.

På kvällen utrustade jag mig med en stor burk fogskum och bestämde mig för att stänga musentrén för gott innan vi får alltför många små besökare. Det gick snabbt att täta alla hål som jag hade gjort kvällen innan och jag hoppas att inte mössen äter sig igenom skummet direkt. Med tanke på varningstexten på flaskan är nog annars risken stor att vi för besök av möss med riktigt dålig mage…

Numera har jag ju nästintill obegränsat med tid att gå omkring hemma och fundera på små saker som vi aldrig har orkat ta tag i tidigare. I veckan tog jag tag i en av dessa frågor – jag ringde upp larmcentralen och bad dem programmera om vårt larm så att vi får en hemmazon som vi kan aktivera på nätterna när vi är hemma. När det fungerar som det är tänkt ska vi fortfarande kunna vara inne i huset men alla ytterdörrar, fönster, garage och stall är larmade. Inatt testade vi den nya larmzonen – det gick jättebra att aktivera larmet på kvällen, inte fullt lika bra att avaktivera det på morgonen…

När jag gick ut med hunden kl 7.30 på söndagsmorgonen stängde jag av larmet – trodde jag. Tydligen var jag lite för snabb när jag öppnade ytterdörren och gick ut, för 30 sekunder senare tjöt larmet. Just då önskade jag att vi inte hade lagt upp alla grannarna på larmcentralens ringlista… När vi väl hade lyckats stänga av larmet ringde den första grannen. Efter att vi lugnat honom med att det inte var något pågående inbrott och beklagat så mycket att vi hade väckt honom kom ett svar som inte gjorde att vi kände oss som bättre människor – ”det var ju lite otur att det var just idag jag blev väckt – det här skulle ju bli min första sovmorgon sedan älgjakten började i oktober”. Jag tror att det kommer att bli mycket gratis IT-support åt grannarna i år 🙂

Solen strålade från klarblå himmel i kylan. Efter sköna hundpromenader och den numera obligatoriska pulkaåkningen tog jag tag i nästa projekt – montering av uteantenn till det nya mobila bredbandet. Naturligtvis ska man göra en sådan sak när det är 10 minusgrader ute. Det gick rätt smidigt ända till jag skulle borra igenom ytterväggen. Precis när jag hade kommit igenom väggen tog batteriet slut. Då satt borrmaskinen så dåligt till att jag inte kunde lossa batteriet och jag kunde inte rubba borren. Jag hade dessutom lånat borrmaskinen av samma granne som jag väckte på morgonen… Till slut lyckades jag få loss borrmaskinen och kunde rädda situationen. Efter att antal besök uppe på ”råttvinden” hade jag även lyckats dra kabeln till rätt ställe inne i huset. Det blev ju några hål extra innan jag prickade rätt så vi har fått lite extra ventilation på köpet. Gissningsvis har jag också givit alla hungriga och frusna möss en ny entré till himmelriket! Resultatet blev i alla fall det önskade till slut – fem ploppar i täckning!

När sångboken kommer fram på kvällen så hänger lillan nu med i rörelserna mer och mer. ”Huvud, axlar, knä och tå” försöker hon tappert med och när vi sjunger ”I ett hus vid skogens slut” räcker hon fram handen på slutet – världens sötaste lilla sömniga hjälte!

För första gången någonsin besökte vi stadens fantastiska skidanläggning Lassalyckan. Där finns både konstsnöspår och natursnöspår i olika längder och svårighetsnivåer. Nästa år ska det köras världscuptävlingar på den här anläggningen! Det kostar visserligen 60 kr att lösa dagkort på anläggningen, men det är ju inte mer än en dags trängselavgifter i storstan och då kan jag lova att det här ger mer utbyte!

Jag vet inte vad det är med mig och skidåkning – jag blir trött bara av att ta på mig skidorna. Sen följer någon kilometer när jag är mest rädd för att ramla eller tappa fästet i ett uppförslut. För att kompensera tar jag i lite extra med armarna så att även de stumnar. Efter att ha fått vända tillbaka till starten för att ta på mig varmare handskar började jag hitta någon form av rytm i åkningen. Det blev till slut två sköna varv på 5km-spåret och en extravända på konstsnöspåret. Sen bytte vi av så att även frun fick åka.

Hemma igen var det dags att ta ut lillan och hunden. Hunden är redan mycket piggare efter gårdagens operation. Eftersom lillan bevisligen älskar sin pulka så tänkte jag att hon skulle få åka på långtur. Jag spände fast pulkan i ett midjebälte och promenerade iväg på en skogsstig tillsammans med hunden. Jag försökte dra pulkan framåt samtidigt som hunden hoppade fyrfotahopp baklänges och gjorde sitt bästa för att äta upp den… När han tröttnade på att jaga pulkan föll han till slut in i takten och ett tag senare kunde jag koppla honom och till och med få lite draghjälp. Tur var väl det för på skogsstigen finns en uppförslöpa som är nästan en kilometer lång – där behövde jag all hjälp jag kunde få! Lillan var lika glad som vanligt i pulkan. När vi kom ut på vägen igen drog hunden rejält i första nedförsbacken. Jag kunde inte stanna och helt plötsligt blir jag dessutom omkörd av pulkan med en viftande överlycklig lilltjej… Det måste ha sett roligt ut!

De senaste dagarna har solen börjat värma igen! Jag satt ute på baksidan med lillan och åt mandarin och den värmesökande boxern hittade snabbt sin plats vid det soligaste fönstret. Snart är det vår!

Jag gissar att många småbarnsföräldrar gör precis som vi – börjar dagen med de obligatoriska D-dropparna. Är det någon mer än jag som har funderat på varför de måste droppa så långsamt? Nästan 30 sekunder för att få ut fem droppar – om flaskan är full det vill säga. När den börjar ta slut kan det ta nästan dubbelt så lång tid. För en normalstressad förälder är det här eoner av tid som går till spillo varje dag. Denna tid kan innebära skillnaden mellan att hinna sätta på morgonkaffet eller få lida av koffeinbrist, eller att hinna kamma håret! Enligt SCB föds det ca 115000 barn i Sverige varje år. Om vi antar att alla dessa barn får sina stipulerade droppar varje morgon så innebär det att svenska föräldrar väntar totalt nästan 2000 timmar varje dag. Själv kommer jag vänta totalt 6 timmar på att få ut D-droppar ur flaskan, det är ju mer än en säsong av Solsidan! Jag kan inte låta bli att fundera på varför det måste vara fem droppar om nu alla ska ha samma dos – kan inte någon smart flaskfysiker uppfinna den optimala pipen som ger ”en” enda droppe i lagom storlek? Om det nu är motiverat att bygga motorvägar för att resenärerna ska spara några minuters resväg måste det här dilemmat helt enkelt kunna lösas med hänvisning till den stora samhällsnyttan!

Frun hade åkt iväg tidigt på morgonen för att lämna in hunden på en operation. Han har fått epilider i munnen, det kan liknas vid hud som har växt upp på tänderna. Till slut börjar det blöda och blir infekterat. Problemet när hunden blir dålig är att frun blir minst lika dålig, de lever i något slags konstig symbios. Frun får svårt att både äta och sova, så vi får hoppas att hunden snart är bra!

På dagen åkte vi pulka igen. Lillan bara älskar det. Hon viftar med händerna och när man vänder pulkan nedanför backen och frågar om hon vill åka igen så kommer det något konstigt gurglande ljud – jag är rätt så säker på att det betyder ”pappa, spring uppför backen nu så att jag får åka någon gång”.  Eftersom temperaturen hade sjunkit ner mot minus 15 så hade jag tagit på mig varma kläder. Efter några varv upp och ner i det tempo som lillan önskade var jag genomsvettig – jag måste lära mig…  För att hålla kylan på utsidan av huset så eldar vi så mycket vi orkar i våra kakelugnar och i kaminen. Det är riktigt mysigt med allt sprakande och den sköna värme som det ger. Baksidan är att jag och ryggen måste hämta ved flera gånger per dag, inte riktigt vad ryggen behöver just nu.

På kvällen kom vovven hem igen. Operationen hade gått bra och bortsett från lite illamående och en irriterad strupe var han sitt vanliga glada jag, dock i en lite tröttare version.