Frun åkte iväg med lillan till en hundtävling på morgonen. Eftersom lillans ettårsdag närmar sig med stormsteg och tanken är att hon då ska få ta över mitt kontor som sitt barnrum så fortsatte jag tömningsarbetet. Förmiddagen ägnades åt papper… Jag inser nu att jag måste ha en viss talang för att samla på mig papper. Som tur är blir jag inte så sentimental när de till slut ska slängas. Efter några timmars sorterande hade jag fyllt både papperskorgen och pappersåtervinningen och kommit ett steg närmare flytten från mitt egna rum 🙁

Vi har också fått besked att hundens rehabilitering har gått bra – han har äntligen fått sitt totala träningsförbud hävt! Nu låter det kanske som att hans rehab är över, men så är det inte! Nu ska vi öka mängden i träningen och lägga till några ytterligare moment för att fortsätta att bygga upp hans muskulatur. Om det är någon som är sugen på att ta något av intervallpassen på en blöt myr när det ösregnar och är becksvart ute så är det bara att höra av er!

Apropå träning så har jag inte skrivit någonting om min egen träning på länge. Det beror inte på att jag försöker att dölja en massa kvalitativ träning för er utan förklaringen är helt enkelt att jag inte har tränat. På grund av mer eller mindre kontinuerliga förkylningar har jag inte känt mig tillräckligt bra för att träna på länge nu – förhoppningsvis dags att ändra på det snart!

Lillan har tydligen tittat på många gånger när pappa dricker kaffe. Varje gång mitt ”kaffeglas” kommer fram blir hon helt vild. Hon ska bara ha glaset! När jag har klunkat i mig det varma kaffet (för att undvika en katastrof) ger jag henne glaset. Tydligen drack jag för långsamt för hon hann bli rejält upprörd över min saktfärdighet. Hon lyfter det tunga glaset med båda händerna och efter att hon återfått balansen dricker hon stolt de få droppar som är kvar och fyrar av sitt allra största leende – helt underbart!

Efter gårdagens avslutning kan ni säkert förstå morgonens diskussionsämne vid frukostbordet – hur  ska vi bäst gå till botten med gårdagens incident med andningen? Efter att ha bollat lite olika möjligheter kom vi fram till att jag skulle pröva att prata med vår BVC-sköterska efter dagens sångstund. Sagt och gjort! Som tur var hade hon lite tid över så att jag kunde få en pratstund. Efter att ha resonerat lite ville hon att vi skulle träffa en läkare för att kontrollera så att det inte fanns några problem med lungorna eller annat som kunde leda till andningsuppehåll. Jag fick hjälp att boka en akuttid redan under eftermiddagen. Jag hann precis med en sväng hem med lunch åt lillan och långpromenad med hunden innan det var dags att åka till läkaren.

Undersökningen gick föredömligt lugnt ända tills det skulle tittas i halsen – inte populärt! När hon hade tystnat igen konstaterade läkaren att det inte var något allvarligt fel, diagnosen blev falsk krupp. Jag fick också reda på att det tydligen är helt normalt att småbarn kan sluta andas ibland, det kändes som att jag inte hade läst manualen… Vi blev ordinerade vidgande hostmedicin i förebyggande syfte och kortisontabletter som skall tas om det händer igen. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur man ska få i ett barn med andnöd 8 tabletter när man själv har panik? Det skulle ju vara en utmaning vilken dag som helst under helt normala omständigheter…

Det kändes i alla fall bra att ha få det kollat – ända tills jag kom till apoteket och skulle hämta ut medicinen. Då visade det sig att läkaren hade skrivit ut hostmedicin som inte fick användas för barn under 2 år, då den kunde ge andningsbesvär… Moderna Mannen tänkte några riktigt onda tankar innan han lämnade Apoteket med en annan medicin.

Efter att ha tillbringat dagen med lillan och hunden på gården fick jag möjligheten att delta på en skrivarstuga med Olivia Bergdahl. Jag har alltid gillat att skriva och har alltid haft lätt för att hitta på historier, men det är någonting som tar stopp när det gäller att skriva en hel bok. Projektet blir så mycket större och jag känner att jag måste ha tänkt ut alla detaljer i storyn innan jag kan börja skriva – och där står jag och stampar. Någon gång vill jag skriva en bok, men var börjar man?

Olivia inledde med stor energi. Snart visste vi som deltog att hon älskade att rimma och led av Raynauds fenomen (fingrarna blir vita när de blir kalla) och att hon var rädd för att gylfen skulle gå upp för att hon hade fått ett par för små byxor av sin lillasyster. Nästan lite spoky känsla då jag också har Raynauds syndrom och gillar att rimma. Tur att jag  inte har någon lillasyster att ärva jeans ifrån…

Vi blev genast utmanade med ett antal övningar, alltifrån flödesskrivning till alliterationer och beskrivningar av miljöer och personer. I inbjudan stod att man skulle ta med sig papper och penna för att ta anteckningar. Det kändes ju lite 1900-tal över det och när det sen visade sig att vi skulle skriva mycket text på kort tid blev det inte bättre, jag är inte bra på att skriva handstil… Jag kan ärligt säga att jag aldrig har skrivit så mycket med papper och penna på två timmar som idag – skrivkramp är bara förordet! Träffen var väldigt inspirerande och innehöll också en hel del konkreta tips. Framförallt så tycker jag att det är stort av Olivia att ställa upp och dela med sig av sin erfarenhet på denna typ av aktivitet och naturligtvis av stadsbiblioteket som arrangerade!

När jag kom hem fick jag höra att det hade varit en allt annat än lugn kväll. En stund efter att jag hade åkt iväg hade lillan blivit ledsen och börjat skrika. När hon väl blir arg så blir hon arg fort och ordentligt! Ibland skriker hon så att hon nästan tappar andan och den här gången gjorde hon det – på riktigt! Hon kom inte igång med andningen själv utan blev liggande på skötbordet. Kroppen blev slapp och läpparna började bli blåa. Min fru blev naturligtvis rädd och tog upp lillan och klappade henne i ryggen för att få igång andningen. Till slut började hon andas men var helt groggy. Även om det slutade lyckligt denna gång är det många känslor som kommer upp till ytan och många tankar som tänktes innan jag somnade till prinsessans underbara snusningar.

Efter att jag nu har skrivit över 50 inlägg börjar det bli lite intressant att titta på statistik för bloggen. Bland annat kan man se vilka sökningar som har resulterat i att någon har hittat till denna sida. Efter en snabb genomgång ser jag att det verkar ha varit en del hundfolk som har hittat sidan genom att söka på ”Omvänd lockelse hur träna” och dessutom ett stort antal sökningar på ”Moderna Mannen hur vara” – detta är tydligen ett begrepp som måste konkretiseras i dessa dagar av jämlikhetsdiskussioner och identitetskriser som speglas i social medier…

Det som oroar mig lite nu är att jag har skrivit några inlägg med rubriker som ”Lönnmördare” och ”Skendränkning”. Jag är inte säker på att jag vill bli kompis med dem som hittar bloggen genom sökningar på dessa ord… Vi får se vilka anpassningar som rubriksättaren kan hitta på framöver för att locka rätt personer till bloggen…

På kvällen gjorde jag och lillan storkok på Korv Stroganoff, en maträtt som jag har gillat sen jag var liten. Jag tycker att den blir bäst om man gör den med grädde och dijonsenap (om man vill ha en light-version så får man leta någon annanstans…). Rätten går snabbt att laga! Den passar utmärkt att äta direkt, den är lätt att laga till många och går dessutom utmärkt att frysa in som lunchlådor – kan det bli bättre? Det verkar som att det gick hem även hos resten av familjen – lillan åt både rå och tillagad korv, frun har förlikad sig med tanken att äta processat kött någon gång ibland och även hunden var mycket nöjd med sin ranson. Alla glada!

Hemma igen och dags för den vanliga veckorutinen. Måndagar innebär babysim och eftersom lillan har dragits med sin snuva länge nu så var jag lite orolig för hur det skulle fungera i vattnet – hon har svårt nog att andas på land.

För att underlätta så mycket som jag kunde så försökte jag spruta in lite saltlösning i näsan på henne. Om det inte redan har framgått så har vår dotter stor integritet. Hon har aldrig gillat att bli torkad i ansiktet så ni kan ju tänka er reaktionen när någon ska stoppa in ett tortyrredskap i näsan… Hon skrek och viftade som om hon skulle dö – jag tänkte att det här måste vara så nära ”skendränkning for Babies” som man kan komma. Till skillnad från CIA-gubbarna på Guantanamo som hade skendränkning som jobb så fick jag genast dåligt samvete, trots att jag bara försökte hjälpa till. Jag tror i alla fall att det hjälpte lite för det gick bra med simningen.

Idag var första gången med badringar – det tog inte många minuter innan hon plaskade omkring själv utan hjälp från pappa. Det enda bekymret var att hon tyckte att det var otroligt roligt att stoppa ner munnen under vattnet och dricka det klorerade vattnet. Efter att ha hostat klart efter den resulterande kallsupen skrattade hon så att hon kiknade och gjorde om samma procedur gång på gång!

Idag har lillan även inlett sin karriär som forskare – det nystartade projektet handlar om hur många strumpor man kan stoppa ner samtidigt i en full potta. Till pappas stora glädje lyckades hon få ner fyra stycken innan jag hann stoppa experimentet… Jag väljer att bespara er ytterligare detaljer men jag har nu uppdaterat vår checklista inför pottbesök med ett förtydligande om vilket säkerhetsavstånd som gäller för kläder!

På kvällen kände jag till slut lillans första tand – ett riktigt genombrott eftersom vi har trott att den har varit på gång länge nu! Det förklarar också det lite grinigare humöret på sistone och att det har varit lite svårare att sova på nätterna.

Jag fick också information från ARN (Allmänna reklamationsnämnden) idag. De hade fått in Novairs svar på min anmälan. Argumentationen från Novairs sida är densamma som tidigare, fast den här gången skriven på betydligt fler sidor. Nu är det upp till ARN att ta sitt beslut, det ska bli intressant att se vad de säger!

Idag är det för första gången jag själv är pappa på fars dag, en lite märklig känsla trots att lillan snart är ett år! Vi tillbringade dagen tillsammans med kusinerna och deras föräldrar. Efter en trevlig lunch satte vi ner barnen på golvet och fick se lillkusinen krypa i motorvägsfart runt rummet. Lillan satt still och lekte med en ballong.

Det är oundvikligt att jämföra hur långt man har kommit i utvecklingsfaserna, allra helst när det bara skiljer 4 månader mellan lillan och lillkusinen. Om jag ska sammanfatta prinsessans utvärdering efter det första året så skulle nog betyget se ut så här:

• Sova – Mycket väl godkänt
• Äta – Mycket väl godkänt
• Låta bli att kräkas – Mycket väl godkänt
• Gå på pottan – Mycket väl godkänt
• Sitta – Mycket väl godkänt
• Stå – Godkänt
• Gå – Icke godkänt
• Tänder – Icke godkänt
• Vikt / Längd-kurva – Godkänt

Det finns förresten en risk att vi behöver ändra betyget för ”Låta bli att kräkas” – för ni kan ju själva räkna ut vad  som hända max 5 minuter efter att vi lite nöjda hade förkunnat att hon aldrig kräks…

Vi blev också introducerade till ”Babblarna”, någonting som tydligen är grundkunskap hos alla föräldrar. Om man någon gång behöver lugna sitt barn under en period är det babblarna som gäller på telefonen eller plattan. Efter att ha träffat den mycket energiske lillkusinen kan jag förstå att det behövs ibland…

Jag hade önskat mig en ny slickepott i fars dagspresent, men min fru hade förträngt det. Jag kommer hämnas genom att inte baka något åt henne under en period 🙂

Dubbla barnfria aktiviteter idag – först fotomässan och sedan middag med bara frun på Ulriksdals värdshus! Tolka nu inte detta som att jag strävar efter att hitta barnfria aktiviteter, det är snarare så att det faktiskt är ganska ovanligt numera och därför förtjänar att nämnas.

Eftersom vi hade samåkt till huvudstaden och frun behövde transportera barn och hund så blev dagens första utmaning att ta mig med kommunala transportmedel från norr om stan till söder om stan (Älvsjömässan). Med mitt chip-försedda busskort i högst hugg tog jag mig an utmaningen. Redan efter några hållplatser slog det mig att man får möjlighet att utforska många nya dofter när man åker buss – vissa av dem hade jag sannolikt inte valt att umgås med frivilligt om jag hade haft den möjligheten… Jag tyckte lite synd om den söta labradoren som satt några rader längre fram – den måste verkligen ha tyckt att det luktade mycket på bussen! Jag missade första anslutningen till tunnelbanan och följdakligen också pendeltåget, men till slut anlände jag till Älvsjö!

På fotomässan gick jag runt och kände och testade de utrustningar som har känts mest intressanta – men det mesta som finns i utrustningsväg hade jag läst mig till sedan tidigare. Det som kändes mer intressant var de föredrag som hölls på de olika scenerna. Här fanns tips om allt från de enklaste inställningarna på systemkameran till mer specifika föredrag om ljussättning vid portfrättfoto, hur man bäst fångar Sveriges olika landskapstyper till fotografering av barn och vilda djur.

Jag tycker att inspirationen var en större behållning än de tekniska innovationerna. Om jag ändå ska säga något om tekniken så är den stora frågan just nu om man som fotograf ska hålla fast vid de traditionella spegelreflexkamerorna eller om man ska våga satsa på de nya spegellösa kamerorna. För mig som vill fota djur som rör sig snabbt erbjuder spegelreflexkamerorna fortfarande en bättre autofocus, men jag tror inte att det dröjer alltför länge innan de spegellösa kamerorna fixar även detta. För de flesta andra fotoscenarion är de spegellösa kamerorna ett fullgott alternativ redan idag, med den tydliga bonusen att kamerväskan kommer att väga hälften så mycket 🙂

Efter ett snabbt varv på matmässan kan jag inte påstå att jag var så väldigt imponerad. Försäljning av krimskrams blandat med ett stort antal vinleverantörer och en ostrukturerade samling av andra leverantörer gjorde det svårt att hitta något intressant. Hit kommer jag inte tillbaka om det inte händer något med formatet.

Desto bättre var maten på Ulriksdals Värdshus. Vi åt en mycket trevlig säsongsmeny med kräftsoppa, hjortsadel och petit-choux. Det var mycket trevligt att äta middag på tu-man-hand, samtidigt som vi längtade hem till vår lilla tjattrande hjälte!

Vi har varit bortskämda med bra nätter ända från början! Visst har lillan vaknat några gånger varje natt men hon har alltid somnat om snabbt och aldrig blivit grinig eller behövt gå upp och leka på natten. Men nu hände helt plötsligt något – i natt hade jag en riktig liten crybaby i barnsängen. Hon satte sig upp så fort hon vaknade i var mer eller mindre otröstlig. Efter att ha vaknat fler gånger än normalt och dessutom tagit betydligt längre tid på sig att somna om så kan man väl sammanfatta natten som mindre lyckad. Min egen snabbanalys av bakomliggande orsaker till denna förändring är att hon håller på att få tänder. Å andra sidan har jag skyllt de flesta avvikelser sedan i somras på att hon håller på att få tänder och än har jag inte sett några…

Tur i sammanhanget att jag blev klar med båten igår och inte hade någonting planerat överhuvudtaget idag. Jag tog ett antal sköna promenader med barnvagn och hund och festade till med köpt caffe latte – det var så här jag hade föreställt mig att alla dagar som föräldraledig skulle se ut.

Jag fick även lite underhållning av en arborist som tog ner en gran som lutade betänkligt på svärföräldrarnas granntomt (ja, i Stockholm ser man till grannarna). Jag måste säga att det såg nästan tråkigt kontrollerat ut när han tog ner trädet, lite som Annika Sörenstams golfsving om det är någon som kommer ihåg den. Ja, jag måste väl erkänna att jag är avundsjuk på både arboristens precision och Annikas golfsving 🙂

Gårdagens biltransport ledde oss till huvudstaden. Jag, lillan och vovven passade på att följa med frun när hon skulle jobba. Jag  behövde lägga lite tid på att göra båten klar för vintern och sen är det ju kombinerad foto- och matmässa i helgen – en combo som Moderna Mannen inte vill missa!

Efter att prinsessan hade visat upp sin nyvunna talang, dvs att kunna stå upp, för mormor och morfar var det dags att ta itu med dagens beting. Packning av båtställning och presenning i bilen gick smidigt – att hitta rätt insexnyckel för att montera ställningen var däremot exakt lika svårt den här gången som det brukar vara… Väl på plats vid båten gick det dock snabbt. Vi fick till och med lite solsken när monterade ställningen och utan vind var det ovanligt enkelt att täcka båten.

Sen var det dags för hundrehabilitering! Ett grundkrav för att få besök av oss är numera att man kan arrangera en stege på en plan gräsmatta så att boxern kan gå sina 48 dagliga varv. Jag tror inte ens att Madonna har haft med en stege på sin kravlista när hon har kommit på besök i Sverige…