Idag har jag varit föräldraledig själv i 100 dagar. Visst har det varit några jobbiga nätter och en del regniga dagar när det har tagit emot att gå långpromenad med hund och barnvagn – men de minnen som kommer att bestå av denna tid är bara positiva. När sömnen har tagits igen och de blöta barnkläderna och hundtäckena har torkat är det alla underbara stunder tillsammans med den nya familjen som jag kommer att minnas. Jag hoppas att de dagliga inläggen här kommer hjälpa oss att komma ihåg denna tid tillsammans och att även lillan kan få bättre förståelse för sina första år genom att läsa det här i framtiden. Det är svårt att komma ihåg varje enskild liten händelse eller framsteg, för det händer ju någonting nytt varje dag. Det gör det säkert för alla hela livet, men just den här tiden har jag haft förmånen att iaktta dessa händelser på mycket nära håll och helt utan andra saker som har delat min uppmärksamhet.

Innan julmaten gick vi vår årliga promenad till våra närmaste grannar för att dela ut julkort, julrim och en symbolisk present. Det har blivit ett trevligt inslag på julafton att ta denna familjepromenad. Efter att den traditionsrika delen av familjen hade tittat på Kalle Anka var det dags för julmaten. Som vanligt var det svårt att hålla sig ifrån att äta för mycket mat och sen var det dags för en massa kakor och andra godsaker till julklappsutdelningen.

Det blev lite svårt att hålla takten med julklappsöppningen eftersom merparten av klapparna var till lillan. Hon tyckte nog att det var kul med presenterna men det tog väldigt lång tid för henne att öppna. Om vi inte hade bestämt oss för att hjälpa henne hade hon nog öppnat paket fortfarande…

Trött, mätt och tacksam gick jag och lade mig på julaftonskvällen. Det är något speciellt att få fira jul med sitt eget barn i sällskapet.

Efter att ha varit föräldraledig i sex månader utan att ha tagit ut ersättning från Försäkringskassan så är insättningar på mitt lönekonto lika sällsynta som ett vitt snötäcke på marken till julafton. Nu när jag skulle få min första utbetalning var känslan nästan densamma som när jag fick min allra första lön för många år sen. Även om jag visste att det skulle komma en utbetalning vågade jag inte riktigt lita på att det skulle fungera. En snabb titt i bankappen stillade min oro och visade att systemet fungerade som det skulle. Eftersom jag inte tar ut full ersättning så motsvarade tyvärr även storleken på utbetalningen det belopp som jag fick ut på min första månadslön för 20 år sedan…

Nedräkningen inför julen fortsätter – idag är det mat och bakdagen. Eftersom svärföräldrarna har bistått med en stor del av förberedelserna kunde vi lugnt fokusera på ”det lilla extra”. I mitt fall innebär det bak av Jul-Macarons, det har blivit en god tradition som jag avser att hålla vid liv. Med barnpassning under baket gick det väldigt smidigt! Receptet hittar ni här.

Apropå barnpassning så gör lillans mormor fortsatt succé. Vi har försökt läsa böcker för lillan många gångar men tålamodet är näst intill obefintligt. Det brukar sluta med att hon vill äta upp boken efter några minuter. Men nu var det minsann väldigt kul att läsa bok – det såg hur mysigt som helst ut i soffan!

På kvällen gjorde jag färdigt julrimmet till byn – nu är vi redo för julfirandet!

Tur att jag hade förberett lillans rum för en besvärlig natt. Så fort hon lade sig ner rann snoret till och hon satte sig upp i sängen och grät. Det slutade med att jag satt på sittpuffen med henne i knät tills hon somnade. För övrigt var det inte bara hon som somnade – efter drygt två timmar utan att kunna byta ställning kände jag inte mina armar längre… Jag tänkte att det här måste vara småbarnsförälderns variant av lumpens ”jägarvila”. Med de här förutsättningarna var det en intressant uppgift att försöka lyfta över lillan i sängen lite smidigt. Utan känsel i armarna och djupt förankrat i sittpuffen fick jag mobilisera alla mina krafter för att resa mig upp och försiktigt placera den fortfarande sovande bebisen i sängen. Efter denna inledande gymnastiska övning fick jag nästan 7 timmars ostörd sömn!

Idag skulle vi handla julmaten och komplettera med de sista julklapparna. Inte helt otippat var det några andra som hade kommit på precis samma idé. Innan jag går in mer på detta så måste jag erkänna att jag har blivit rabattjägare. Reklambladen som tidigare åkte i pappersinsamlingen utan att passera gå får nu mycket mer uppmärksamhet – jag är glad för allt som kommer i brevlådan! Jag tittar med glädje igenom allt från kampanjvaror i matbutiken till täcken och hemelektronik. Det är bara att ringa mig om ni har frågor!

Tillbaka till dagens matinköp – idag var det inga rabatter som styrde inköpen, iallafall om vi bortser från de rabatter som man kan parkera i… För att vara i vår stad får vi nog klassa situationen som både trafikkaos och hetsjakt, i huvudstaden hade man antagligen kallat det en ”vardagskväll”. Det fanns inte en enda ledig parkeringsplats utanför den vanliga matbutiken och alla bilar som stod och väntade gjorde det omöjligt att komma varken framåt eller bakåt. Efter en stunds tragglande för att komma ut igen åkte vi till nästa butik där vi fick plats direkt – bingo! När vi väl hade hittat parkering var det enkelt att lösa alla våra ärenden – det är inte större avstånd än att jag enkelt kunde gå med barnvagnen.

På kvällen lade jag lite tid på att samla ihop årets händelser i byn inför årets julrim, en tradition vi startade som nyinflyttade 2004. Sedan dess har jag varje år skrivit ett julrim om det som har hänt i byn som vi har delat ut på julafton. I efterhand blir det en rolig tillbakablick på åren som har varit. Ryktet säger att vissa händelser effektivt tystas ner för att de inte ska hamna i rimmet – tur att jag har bra och trovärdiga källor som avslöjar allt!

Bara några dagar kvar till jul nu. Vi ligger ovanligt bra till med alla förberedelser, kanske inte så konstigt när jag är hemma på dagarna. Men det drastiska beslutet att inte ha någon julgran i år har också bidragit. Vi kände att det blir för riskabelt med lillan och hunden som genom ett gott samarbete lätt skulle övermanna en vinglig gran.

Utöver nycklarna som jag skrev om tidigare har nu lillan även hittat plånböckerna… Nycklarna kan hon ju knappast förstöra men genom att behandla min femhundralapp på samma sätt som hon hanterar sina böcker och toapappersrullen kan det snabbt bli en dyr historia. Å andra sidan tänker jag att det är kul att  hon har fått känna på ”papperspengar” innan de försvinner. Just nu verkar hon betydligt mer intresserad av sedlarna än av mina kreditkort, jag gissar att det kommer att förändras över tid…

På kvällen kom svärföräldrarna till oss för julfirande – lillan blev så glad så att hon sprattlade med både armar och ben medan hon skrattade högt. Jag tänker för mig själv att det är precis som med hunden – det är lättare att vara hjälte när man kommer på tillfälligt besök. Jag är ju ganska rolig jag också…

Eftersom snoret fortfarande rinner i hennes näsa förbereder jag natten på det sätt som någon klok person formulerade så här ”plan for the best, prepare for the worst”. I mitt fall innebar bästa-scenariot en lugn natt i min egen säng. Det som behövde prepareras var värsta-scenariot. Jag bäddade med extramadrass och täcke bredvid lillans säng. För säkerhets skull plockade jag fram en sittpuff ifall jag skulle behöva sitta med henne i knät och sova. Kom igen nu natten – jag är redo!

Idag fick vi besök av Boxertjej. Det innebär med automatik att dagen inkluderar någon form av gemensam hundaktivitet. Idag var det spår på programmet. Vår Boxer som har varit på rehabilitering en period skulle få komma ut och lufta spårnäsan igen! Frun och Boxertjejen försvann till skogs medan jag förberedde lunchen. Det här med tider är inte någon absolut vetenskap när det gäller hundmänniskor (jag tror att det är samma filosofi som gäller i hästvärlden). Eftersom jag har lite rutin på att umgås med både hund- och hästmänniskor så valde jag helt enkelt att inte laga lunchen till den tid vi hade bestämt – en helt riktig bedömning skulle det visa sig.

Lillan som var trött efter gårdagens aktiviteter och dessutom rejält snorig sov i över två timmar i sin vagn – det har nog aldrig hänt tidigare…

Spåren hade gått utmärkt för båda hundarna så det var två nöjda mattar och två trötta hundar som kom tillbaka. Vi åt en sen men mycket trevlig lunch tillsammans innan det var dags Boxertjejen att åka hemåt.

Jag avslutade dagen med en löprunda i totalt mörker. För att slippa immiga glasögon så lämnade jag dem hemma. Det innebär att jag med pannlampans hjälp ser ungefär två steg framåt. Jag hann ta av på en skogsväg, istället för den grusväg som jag hade tänkt, men när skorna blev blöta insåg jag att det var fel väg. Jag funderar på om inte en ögonoperation skulle vara på sin plats för att slippa framtida felsteg.

På kvällen tittade vi på det sista avsnittet av Solsidan och  jag skickade iväg en laddning julkort med hjälp av Postens Riktiga Vykort, en mycket bra tjänst för oss som väljer att göra saker lite sent ibland!

Enligt den så kallade ”helgöverenskommelsen” fick jag även denna lördag möjlighet att sova någon timme extra på morgonen medan frun tog hand om frukost och promenad.

På förmiddagen lyckades vi hitta rätt sinnesstämning för att ta på lillan finkläderna och ta några julbilder. Nu när jag har fotograferat henne ganska många gånger har jag förstått att förberedelser är A och O. All rekvisita måste vara på plats i förväg och alla kamera- och blixtinställningar ska vara fixade. För när man väl börjar vet man inte hur länge vår lilla fotomodell har lust… Tricket för att få en bra bild är att ta många bilder! Efter en snabbkoll på datorn såg det ut som att vi fick till några bra bilder. Lite kvällsjobb i Lightroom så ska det nog bli julkort i år också 🙂

Efter lunch åkte jag och lillan till den lite större staden för att julshoppa och få uppleva lite julkänsla i värmeböljan. Att bara vara på plats i julhetsen och titta på folk och julskyltningar gör att jag brukar komma i rätt julstämning. Jag gillar faktiskt att handla de sista dagarna före jul och känner mig inte ett dugg stressad över det, snarare att det brukar bli ganska effektivt. Vi får se om lillan kommer att hantera framtida jular på samma sätt som jag gör eller om det blir med lite bättre planering och framförhållning som sin mamma…

Vi köpte också det sista vi behövde till middagen. Jag fick handla två gånger för att jag glömde handlingslappen i bilen första gången och missade några saker. Naturligtvis glömde jag även på andra försöket att ta med de tygpåsar som frun gav mig innan vi åkte iväg, så jag kom hem med två nya plastpåsar… Behöver jag skriva att jag missade att använda rabattkupongen också. Bortsett från de här små detaljerna och att jag nu kan klassas som slarvig, slösaktig och miljömarodör så tyckte jag att vi klarade inköpen galant!

På kvällen fick vi middagsbesök av nyfunna vänner som inte hade varit hemma hos oss tidigare. Man vet aldrig riktigt hur det blir när man har två ettåringar i sällskapet men vi lyckades äta de rätter som vi hade planerat och vi satt kvar vid middagsbordet och pratade långt efter att barnen hade somnat – mycket trevligt! Det var länge sen vi var vakna så sent av egen fri vilja 🙂

Lugn dag idag. Frun jobbade hemma så jag hade avlastning med promenaderna. Massor med tid för mig och lillan att uträtta ärenden och förbereda helgens matlagning. Jag hade beställt en grissida i matbutiken som eventuellt skulle hinna dyka upp till helgen. Som tur var fanns den där när vi kom dit! Efter matinköpen kompletterade vi med ett lämpligt vin till morgondagens middag. Till sist lämnade vi in fruns stövlar på omklackning och fick det fixat direkt!

På eftermiddagen körde lillan gåvagnsrace igen. Ett annat nyfunnet intresse är vår nyckellåda i hallen. Den har vi inte barnsäkrat ännu så där är det fritt fram att husera. Man ser när hon är på väg dit för då använder hon sin högsta växel, det går undan som bara den när hon är motiverad. När hon har plockat i och ur nyckelknipporna ett antal gånger slutar det alltid med att hon tar de nycklar som vi har ”hals-snören” på och sätter runt halsen. Vi har ingen aning om vad hon har fått det ifrån och första gången trodde vi bara att det var en slump, men nu när hon har gjort samma sak tio gånger inser vi att det nog är högst medvetet! Vi hoppas att hon inte ska bli behöva bli mer nyckelbarn än så här!

På kvällen lagade jag middag och passade även på att förbereda några saker inför morgondagens middag. Fläsksidan stoppades in i ugnen, ättikslagen kokades och till sist skulle jag koka ner 1 liter äppelmust till 1 dl. Det tar ju sin tid och samtidigt började ”På spåret”. Jag ville ju inte missa poäng och riskera att förlora mot frun för att jag behövde titta till kastrullen hela tiden. Som tur var kom jag på en enkel lösning – babyvaktsappen och telefonen riggad i ett lagom högt vinglas gjorde att jag kunde sköta övervakningen via min iPad från soffan. Vem sade att man inte kunde förena nytta med nöje?

På dagens sångstund fick jag inte bara sällskap av lillan, utan även frun passade på att delta på väg till ett affärsmöte. Dagen till ära sjöng vi alla verserna på min egen variant av ”Inifrån djungeln” – de andra deltagarna måste tycka att det hela är väldigt märkligt… Jag var inte helt förberedd på att jag skulle stå för rörelserna till sången,  jag måste komma bättre förberedd nästa gång 🙂

Efter sångstunden har lillan sin mest sovsäkra timme i veckan – ett perfekt tillfälle att riva av dammsugningen. Under soffan stötte jag ihop med den här gamla godingen…

Mitt första minne av en videobandspelare är ifrån en kompis som bodde på samma gata som jag växte upp på. Hans pappa jobbade i radiobutik (ja, det hette så på den tiden) så de var naturligtvis tidigt ute med att ha en egen videobandspelare hemma och dessutom hade de ett antal James Bond-filmer. Gissa om jag gjorde allt jag kunde för att få komma dit och titta på film ibland. Nu kan jag ju inte låta bli att tänka på hur jag ska förklara den här föråldrade prylen för lillan. Jag börjar med några ord som är bra att känna till:

• VHS = YouTube
• Band = Minneskort eller iCloud
• Antennsignal = Wifi
• Trassel på bandet = Dåligt Wifi
• Spela in = Ladda ner offline
• Mata ut bandet – Stäng film-appen
• Snabbspola = Swipa
• Spola tillbaka = eh, varför då?

Jag ser framför mig hur en typisk historiefråga kommer att se ut för lillan – rangordna dessa saker i tidsordning: Gustav Wasa, Videobandspelare och Runskrift. Helt klart är att Pemwdiepie hade fått kopiera väldigt många videoband för att nå upp till sina 10 miljarder visningar på YouTube… Jag tror att jag ska koppla in videobandspelaren och få en liten nostalgitripp i julhelgen. Någon som har en bra film att låna ut?

Lillan tar sig numera fram gåendes med hjälp av sin gåvagn. Allt är frid och fröjd så länge kusten är klar och det inte finns några hinder i vägen. När hon till slut kör in i en soffa, vägg eller annat onödigt föremål blir det snabbt ett herrans liv. Det gäller att vara på plats direkt för att lite smidigt styra om färden i en ny riktning. Så här håller vi på tills hon blir trött, ivrigt påhejade av Boxern som tycker att det ska bli jättekul när han kan bli jagad framöver. Efter att noga ha bevakat lillans framsteg somnade han sött med lillans badanka i munnen.

Dagen började med ett riktigt lyxproblem. Jag hade förberett  morgonens långpromenad precis som jag brukar en isig morgon – sele på hunden, varma kläder på lillan, dubbskor på fötterna och nybryggt kaffe i min termosmugg. Problemet var att jag av någon anledning hade tagit av mugghållaren från barnvagnen och nu hade den blivit blöt och sedan frusit – det gick inte att rubba skruven som fäster den i barnvagnen. Oj oj, det här kommer bli en tuff dag… Eftersom jag har dåliga erfarenheter av att snabbtina saker med en kupevärmare (den frysboxen är i frysboxhimlen nu) valde jag den här gången att gå lite mer varligt fram.  Med hjälp av lite varmvatten löste sig det hela snabbt och vi kunde återgå till ordningen.

Vi uträttade några ärenden i stan och åt lunch på Thai-restaurangen. Lillan var supernöjd – hon satt och pillade med sina räkchips och majskorn medan jag i lugn och ro kunde fylla på min tallrik i buffén. Mätta och nöjda åkte vi vidare på lite klädshopping – någonting som inte händer alltför ofta för min del. Jag behövde nya byxor men framförallt hade jag tröttnat på min strumplåda. Den är överfull men ändå har jag svårt att hitta bra strumpor. Antingen saknas den ena eller så är någon av strumporna slitna. På jobbet kunde man ju komma undan problemet genom att alltid ha skor på sig men på sångstunden blir man brutalt avslöjad – helst vill man ju inte skylta med en förrymd tå mitt i skönsången!

Efter att ha inhandlat en ordentlig hög med strumpor för alla möjliga olika ändamål var det dags att ta sig an dagens ”Happy Fingers”-körning. Idag skulle jag hämta en Tripp-Trapp-stol som frun hade klickat hem. Upplägget som vi brukar ha är att det ska vara Swishat och klart när jag åker och hämtar, det vill säga jag behöver inte bry mig om betalningen. Problemet idag var att varken frun eller säljaren kom ihåg om det var betalt – de hade drabbats av plötslig Swish-demens… Ivrigt knappandes i sina Swish-appar försökte de att reda ut det hela. Efter att ha nått samförstånd om att det inte var betalt blev jag ansvarig för den delen också. Som tur var hade jag med mig analoga pengar – en klassisk hundralapp löste det hela!

Idag var det dags för lillans luciapremiär. Inte så att hon själv skulle vara huvudperson, utan vi skulle titta på det luciaframträdandet som arrangeras av familjecentralen. Vi laddade med en lång promenad i det vackra frostiga landskapet för att hunden skulle bli uttröttad och lillan utvilad. Jag tyckte att vi hade gott om tid och tog en liten extrasväng för att hunden ville gå den vägen – men helt plötsligt plingade telefonen och jag fick ett litet extrauppdrag…

Happy Fingers (frun) hade klickat hem någonting nytt på Facebook som skulle hämtas. Det vore bra om jag kunde lösa det om jag ändå skulle åka till stan – det var dags för familjekuriren att ge sig ut på uppdrag! Det var ingen större omväg så vi siktade på att fixa det hela innan luciatåget. Jag sprang uppför de tre trapporna och knackade på dörren. Medan jag väntade slog det mig att jag inte visste vad jag ska skulle hämta… Dörren öppnades av en man som jag aldrig tidigare har haft kontakt med – det är i sådana här lägen som manlig kommunikation är som mest effektiv:

– Eh, det var du som skulle hämta va?

– Mmm, ja det är jag som skulle hämta!

– Ok, här är påsen!

– Tack, hej!

Nerför de tre trapporna igen och snabbt iväg till Familjecentralen. Idag var det verkligen fullt hus! Många av barnen var uppklädda som söta lucior, tomtar och pepparkaksgubbar – vi måste ordna lusse-kläder till lillan om vi ska på fler luciatåg.  Jag var lite spänd på hur reaktionen skulle bli när tillställningen började men hon satt och lyssnade helt fascinerad – det verkar som att vi inte har ljus i håret tillräckligt ofta här hemma! Jag måste ge en eloge till Familjecentralen! Innan lillan kom till visste jag inte att det här stället fanns – nu är jag stammis! Det ordnas alltid något nytt och man känner sig alltid välkommen – way to go!!

På vägen hem ville bilen ha mer ström i batterierna igen och under den efterföljande joggingrundan dog min iPhone. Apropå det så talar min iPhone numera om för mig var jag ska och hur lång tid det förväntas ta att köra så fort jag sätter mig i bilen. Jag blir nästan irriterad över hur rätt den har – Simhallen 19 minuter föreslår den när jag mycket riktigt är på väg dit. Är jag verkligen så förutsägbar? Jag funderar på hur denna funktion skulle se ut på en elbil när batterierna är tomma:

• När jag joggar – ”Du måste springa 84 km innan din bil är fulladdad”
• När jag shoppar – ”Du behöver höja krediten på ditt kreditkort för att kunna shoppa till din bil är fulladdad”
• När jag passar lillan – ”Du behöver 5 blöjor, 4 nappflaskor och en barnsäng för att klara dig till din bil är fulladdad”

Jag tänker att jag nog ska vänta lite innan jag köper en elbil…