Efter ännu en hostig natt så tyckte jag att lillan kändes lite bättre på morgonen. Febern var nästan borta och hon var på ganska bra humör.

Våren börjar göra sin entré. Visserligen ligger snön fortfarande kvar på marken men de klara dagarna när solen skiner med full styrka kan man känna värmen. Hunden har hittat tillbaka till sin sommarplats vid våra stora fönster mot baksidan. Där kan han ligga och värma sig och dessutom ha uppsikt över hela vår åker. När det dyker upp ett rådjur, en hare eller en grannkatt visar han sig från sig tuffaste sida och skäller ordentligt.

Fortfarande lite tagen av gårdagens fria fall och med respekt för lillans förkylning hade jag inte tänkt att ge mig ut på några större äventyr idag, men när solen sken ifrån klarblå himmel tog vi en liten tur till lekparken i stan. Efter lite gungande så tittade vi på alla änderna som blev matade med brödbitar. Lillan var helt fascinerad och med lite godtycklighet så tyckte jag mig höra ett ”anka” när jag pekade på de ätande fåglarna.

När vi kom tillbaka till bilen för att åka vidare till nästa ärende blev hon galen. Det kommer på en millisekund. Från att ha varit glad och nöjd så blir hon så arg så att det bara låser sig, antagligen tyckte hon inte att vi hade tittat färdigt på änderna. Kroppen spändes i kramper så att det blev omöjligt att stoppa ner henne i bilstolen och sen slutade hon att andas. Även om jag nu har förstått att det här kan hända så är det riktigt otrevligt. Jag sliter fram telefonen för att kunna ringa 112. Det är bara ett par hundra meter till ambulansstationen så de borde hinna hit hann jag tänka. Efter några långa sekunder kom andningen igång igen och jag stod bara still med lillan i famnen. När jag vågade stoppa in henne i bilen igen åkte vi direkt till vårdcentralen – om det händer igen vill jag vara nära hjälpen. Vi satt utanför vårdcentralen och väntade i bilen. Efter ett tag kändes hon som vanligt igen och vi kunde återgå till våra ärenden.

På kvällen kom svärföräldrarna på besök. Det var skönt att få lite avlastning med dotter och hund efter de senaste dygnen. Lillan blev som vanligt överlycklig över att få träffa sin mormor och morfar.

I duschen på kvällen tänkte jag på hur bräckligt allting är. Hur hade det gått om hon hade slagit huvudet i bordskanten igår eller om andningen inte hade kommit igång idag? Till slut kom jag inte ihåg om jag hade tvättat håret – för säkerhets skull gjorde jag det igen. Jag hoppas att det blir en lugn dag imorgon.