Numera har jag ju nästintill obegränsat med tid att gå omkring hemma och fundera på små saker som vi aldrig har orkat ta tag i tidigare. I veckan tog jag tag i en av dessa frågor – jag ringde upp larmcentralen och bad dem programmera om vårt larm så att vi får en hemmazon som vi kan aktivera på nätterna när vi är hemma. När det fungerar som det är tänkt ska vi fortfarande kunna vara inne i huset men alla ytterdörrar, fönster, garage och stall är larmade. Inatt testade vi den nya larmzonen – det gick jättebra att aktivera larmet på kvällen, inte fullt lika bra att avaktivera det på morgonen…

När jag gick ut med hunden kl 7.30 på söndagsmorgonen stängde jag av larmet – trodde jag. Tydligen var jag lite för snabb när jag öppnade ytterdörren och gick ut, för 30 sekunder senare tjöt larmet. Just då önskade jag att vi inte hade lagt upp alla grannarna på larmcentralens ringlista… När vi väl hade lyckats stänga av larmet ringde den första grannen. Efter att vi lugnat honom med att det inte var något pågående inbrott och beklagat så mycket att vi hade väckt honom kom ett svar som inte gjorde att vi kände oss som bättre människor – ”det var ju lite otur att det var just idag jag blev väckt – det här skulle ju bli min första sovmorgon sedan älgjakten började i oktober”. Jag tror att det kommer att bli mycket gratis IT-support åt grannarna i år 🙂

Solen strålade från klarblå himmel i kylan. Efter sköna hundpromenader och den numera obligatoriska pulkaåkningen tog jag tag i nästa projekt – montering av uteantenn till det nya mobila bredbandet. Naturligtvis ska man göra en sådan sak när det är 10 minusgrader ute. Det gick rätt smidigt ända till jag skulle borra igenom ytterväggen. Precis när jag hade kommit igenom väggen tog batteriet slut. Då satt borrmaskinen så dåligt till att jag inte kunde lossa batteriet och jag kunde inte rubba borren. Jag hade dessutom lånat borrmaskinen av samma granne som jag väckte på morgonen… Till slut lyckades jag få loss borrmaskinen och kunde rädda situationen. Efter att antal besök uppe på ”råttvinden” hade jag även lyckats dra kabeln till rätt ställe inne i huset. Det blev ju några hål extra innan jag prickade rätt så vi har fått lite extra ventilation på köpet. Gissningsvis har jag också givit alla hungriga och frusna möss en ny entré till himmelriket! Resultatet blev i alla fall det önskade till slut – fem ploppar i täckning!

När sångboken kommer fram på kvällen så hänger lillan nu med i rörelserna mer och mer. ”Huvud, axlar, knä och tå” försöker hon tappert med och när vi sjunger ”I ett hus vid skogens slut” räcker hon fram handen på slutet – världens sötaste lilla sömniga hjälte!