Idag var det dags för min första roadtrip med lillan till huvudstaden utan codriver. När vi har åkt tidigare har alltid frun varit med och supportat med matning, lek och andra glada tillrop. Det har fungerat ypperligt och bortsett från inplanerade blöjbyten har vi aldrig behövt göra extrastopp på vägen. Men nu är det alltså jag som ska stå för körningen + allt det andra.

Jag har försökt att i förväg tänka ut den perfekta formeln för längre biltransport av småbarn på egen hand. Jag landade i någonting det här:

• Bebis som är tillräckligt trött men inte för trött
• Bebis som är mätt men inte nödig
• Pigg pappa som orkar så länge det behövs
• Tillräckligt roliga leksaker som hon kan leka med själv
• Nödproviant som går att mata med från förarsätet under körning
• Ett glatt humör och mental förberedelse för att det absolut inte blir som man hade tänkt sig

För att alla planeterna skulle stå rätt inför tog jag mig först friheten att sova lite på förmiddagen för att kompensera för den uteblivna nattsömnen. Därefter åkte vi på dagens sångstund, det brukar göra att rätt nivå av dåsighet innfinner sig. För att ytterligare toppa tröttheten till den perfekta nivån åt vi lunch och gick på pottan efter sångstunden innan vi satte oss i bilen och gav oss iväg.

Lillan somnade efter bara ett par minuter för att sedan sova, sova, sova och sova… Hon vaknade till efter 30 mil så då tog vi en kaffepaus med mellanmål och blöjbyte men efter 15 minuter var vi tillbaka i bilen igen. Nästa 5 mil var det tjattertimmen så då pratade vi och sjöng och var allmänt nöjda med livet. De sista 5 milen började det bli lite kinkigt så då fick jag ta till nödplanen – ett någorlunda jämt flöde med majskrokar och smörgåskex gjorde att jag kunde kontrollera volymen och köra ända till min slutdestination utan att göra fler stopp!

Totalt sett tog hela transporten marginellt längre tid än när jag åker samma sträcka själv. Jag vet inte om vi hade tur eller om det var förberedelsernas förtjänst den här gången, det får framtiden utvisa! Jag är i alla fall mycket stolt över den lilla tjattrande hjälten som fixade den långa bilresan utan problem!

Efter middagen hann jag med 8km jogging på isiga småvägar. Tur att jag kunde skylla tiden på halkan för idag var inte benen på topp…