Jag tycker för det mesta att jag lever i en jämlik relation. Vi delar på det mesta av de vardagliga sysslorna och har även delat upp vår föräldraledighet på ett ganska så balanserat sätt. Med det sagt så finns det uppenbarligen tydliga områden som helt enkelt är totalt exkludera ifrån hela jämställdhetsdiskussionen. Det kanske mest klassiska och för männens vidkommande inte alltför betungande är väl grillen. Här verkar det helt enkelt fortfarande vara okej att männen år 2016 har fortsatt veto mot all form av kvinnlig inblandning.

Men sen finns det också några ytterligare områden där det av någon anledning är precis lika solklart att mannen ska ta fullt ansvar även om det gissningsvis skulle gå att hitta en bättre balans. Ett sådant område är tömning av toatankar (såna där som finns på båtar och husvagnar). Här verkar det somika som att den kvinnliga delen av familj fortfarande lever i förnekelse gällande den ganska enkla regeln ”skit in-skit ut”. När det ska tömmas toatank är det helt enkelt bara för oss män att bita ihop, sätta en klädnypa på näsan och göra vårt jobb!

Varför skriver jag om detta idag? När vi kom hem med två bilar fulla av smutstvätt så fungerade inte tvättmaskinen. Blicken som jag fick betydde att det här borde du kunna fixa med alla fina skruvmejslar som du har i garaget. Jag kan inte påstå att jag har någon större insikt i konstruktionen av en kombinerad tvättmaskin och torktumlare men skam den som ger sig. Efter att ha lyckats komma åt och lossa alla slangar som höll maskinen vid liv så gick det att med milt våld få ut den ifrån dess inmutade revir. Blottad för allmänheten kunde den inte undgå skruvhylsa nummer 8 och snart var den avklädd så att all elektronik var synlig för mitt granskande öga. Efter att ha vickat på några sladdar, tömt något litet filter och allmänt beklagat mig över varför jag fick det här på min lott en lördagkväll satte jag på maskinen för en sista test innan den åkte ut genom ytterdörren.

Döm av min förvåning när den pumpade in vatten precis som i sin ungdoms bästa dagar. När jag ivrigt skruvade ihop maskinen för att hinna innan den skulle gå sönder igen lyckades jag slå en av mina framtänder i maskinen och i samma rörelse tappa en av skruvarna i avloppet… När maskinen var någorlunda ihopsatt och tillbaka på sin plats var det dags för sanningens minut – den fungerade fortfarande! Bäst att jag publicerar det här snabbt så att den inte hinner komma på något nytt trick.

Hoppas nu att ni inte tolkar detta som att jag är emot jämställdhet. Tvärtom – jag är för jämställdhet på alla områden! Nästa gång någon maskin går sönder eller toatanken behöver tömmas är det jag som ska läsa inlägg på Facebook 🙂

Efter ytterligare en natt utan speciellt mycket sömn så kändes det som halvbra timing att för första gången på länge göra ett besök på kontoret för en diskussion om framtida arbetsuppgifter. Eftersom jag inte hade en aning om var mitt passerkort har tagit vägen (hoppas inte säkerhetschefen läser det här…) och dessutom inte kommer ihåg koden så fick jag ta mig in via receptionen. Det gick smidigt att ta sig in och helt plötsligt var jag en i gänget igen. Nästa hinder var att hantera den nya kaffemaskinen som enligt utsago hade anlänt bara någon dag tidigare. Jag inser att det nog kommer att finnas en och annan ny applikation att sätta sig in i den dagen jag kommer tillbaka som säkert tar betydligt mer tid i anspråk än att förhandla sig fram till en kaffe latte ifrån den tryckskärmsbestyckade bönhanteraren.

Mötet med min blivande chef gick bra – vi ska nog kunna hitta en bra lösning för mitt kommande arbete. Det blev en del diskussion om hur mycket jag kan och vill jobba. Förstå mig rätt, det var ingen press på mig åt något håll snarare att vi måste komma överens om någonting. Hur ska man veta vad som är lagom mycket arbete när man väl har lämnat in lillan på förskolan?

Med halva bohaget i bilen och ackompanjerad av en snarkande liten tjej i baksätet och en boxer i hundburen styrde jag hemåt. Efter ett snabbt pitstop för att återlämna paraplyvagnen och pottan planade vi ut på E4:an. Bara några timmar senare var vi hemma utan att ha behövt göra ett enda ytterligare stopp. Det finns tydligen fördelar med jetlag också!

Hemma på tomten kunde jag till min stora glädje se att snön äntligen hade fått kapitulera och ge vika för den än så länge bleka gräsmattan. De första snödropparna har kämpat sig upp i luften och bryter av med lite färg i den annars så dova färgskalan. Precis som tidigare gånger vi har varit iväg så är det skönt att komma hem. Boxern går sin vanliga inspektionsrunda, lillan kröp in till sina leksaker på högsta växeln. Själv funderade jag på den fantastiska resa som vi har gjort och hur bra allting har gått. Sova kan man ju faktiskt göra någon annan gång…

För de av er som tror att jag har gått i ide för gott efter hemkomsten från vår senaste resa så kan jag härmed intyga att så inte är fallet. Faktum är att det snarare är den totala motsatsen. Jag tror knappt att jag har sovit någonting sedan jag kom hem. Lillan verkar lida av någon elakartad kombination av jetlag och tandvärk som skapar en attityd som efter några vakna nattimmar är svår att tolka som något annat än negativ. Det här är nog första gången sedan vi fick barn som jag inte tror att jag har sovit en enda sekund när jag gick upp på morgonen. Naturligtvis inte den starten på dagen jag hoppades på men jag hade nog ändå trott att det skulle vara värre. Vi får väl se i eftermiddag…

På förmiddagen blev lillan äntligen trött och jag kände att det skulle vara väldigt osympatiskt av mig att inte ställa upp på min lilla tjej genom att låta bli att vila tillsammans med henne… Vi vaknade efter tre timmar, något mindre hålögda och med tillräckligt mycket energi i kroppen för att klara av att packa ihop våra våra väskor och gå en hundpromenad.

Efter lunchen kraftsamlade vi för dagens enda aktivitet, ett besök i mitt föräldrahem. Efter en inte alltför lång fika där lillan dessutom passade på att ta ännu en tupplur (vad gör man inte för att orka vara vaken på natten) så styrde vi kosan tillbaka till vår bas i huvudstaden.

Efter en dag som passerade i någon form av töcken hade det plötsligt blivit kväll igen, jag kan konstatera att det har gått betydligt bättre att resa med barn än att komma hem med barn…

När lillan äntligen hade kommit till ro på kvällen tog jag och frun en hundpromenad tillsammans när vi ändå hade svärföräldrarna som kollade babyvakten. Naturligtvis kom budet med den under dagen återfunna paraplyvagnen exakt då. Som tur var så vaknade inte lillan av besöket och jag kunde gå och lägga mig för vad som skulle visa sig bli ännu en sömnlös natt 🙁