En av de saker som jag har tänkt mig att utveckla personligen under min föräldraledighet är mina kunskaper i Photoshop. Om man inte kan bli tillräckligt bra på att fotografera får man istället se till att bli duktig på Photoshop… Skämt åsido så gick jag på en kurs i fotografering förra året och det visade sig då att flera av de effekter som jag saknar i mina egna bilder inte är skapade med kameran. Jag fick alltså tipset att lära mig bildbehandling snarare än kamerainställningar. Nu har jag skaffat ett abonnemang på Adobe Creative Cloud som ger tillgång till Photoshop och sen fortsätter jag att titta på webbkurser från Moderskeppet. Tyvärr räcker det inte att bara titta på kurserna, man måste arbete med programmet också. Det är många inställningar och man glömmer fort om man inte arbetar med det ofta. Idag har jag övat på friläggning, dvs att ta bort bakgrunden från ett objekt så att man kan flytta det till en ny miljö eller till en helt vit bakgrund. Det låter enkelt men med komplicerade motiv kan det bli riktigt krångligt. Ett par timmars pyssel gjorde i alla fall att jag greppade grunderna – vi får se hur länge jag kommer ihåg det.

På eftermiddagen var det dags att gå på dopfest. Alla barn som döptes i vår församling under förra året blir kallade till en gemensam samling där man får hämta sin dopängel. Det var stor uppslutning på festen och det bjöds på tårta i församlingshemmet efteråt. Lillan charmade sin omgivning genom att digga musiken med händerna över huvudet för att sedan övergå i förtjusta applåder – vem tycker inte om att få applåder? Trots att hon var förkyld var vår lilla hjälte på gott humör hela sittningen. Jag tror att hon blev gladast för ballongen hon fick men när luften har gått ur den så finns ju hennes dopängel kvar. Vi såg också att det numera går utmärkt att Swisha kollekten ?

Lillan har dragit på sig en förkylning och snorar så mycket att hon har svårt att ligga ner och sova på natten. Antingen fick hon med sig något illasinnat virus ifrån resan eller så är det biverkningar av nya tänder som gör sig påminda. Ett är i alla fall säkert – för barn tycks det alltid finnas en anledning att bli förkylda. Och då har inte lillan börjat på förskolan än… När jag diskuterade snor med lillkusinens mamma fick jag tipset att skaffa en snorsug – det skulle tydligen göra susen!

Efter ett tidigt gymbesök tog jag mig an snorsugen. Jag fick en snabb föreläsning på Apoteket om varför just den här modellen var fantastisk och hur den enkelt skulle göra processen kort med innehållet i även den mest rinniga näsan. För att man ska bli återkommande kund måste man tydligen byta filter i snorsugen också, helst efter varje användning. Jag ser framför mig att vi nu utökar alla månadsabonnemang på tv-kanaler, internet, tidningar och telefon med ett abonnemang på snorsugsfilter.

Dags att gå från teori till praktik. Jag packade upp snorsugen och monterade ihop delarna. Då såg jag att själva motorn saknades, det fanns ingenting som skulle suga ur snoret ur näsan. När jag tittade i manualen förstod jag att det var jag som var motorn… Jag skulle alltså suga i andra änden av slangen. Just den här delen av föräldraskapet kan jag inte säga att jag hade så mycket kunskap om tidigare, men det är bara att bita ihop. Några sug senare så andades lillan lite bättre och jag hade lärt mig något nytt 🙂

Varför stanna upp när man har ångan uppe och bilen knappt har hunnit svalna? Efter vår första natt hemma på ett tag åkte jag och lillan vidare. Nu var det kanske inte en fullt så ångestbetonad utflykt som rubriken kan låta påskina – vi skulle titta på kvalet till Senior-SM i badminton. Min uppväxt bestod av mycket badmintonspel, men till slut kastade jag in handduken och slutade tävla. Det gjorde inte mina bröder, så nu är jag alltså den enda av bröderna som inte spelar SM i badminton…

Jag tänkta att jag och lillan kanske kunde göra lite nytta som supporters istället. Det visade sig att det fungerade mycket bättre än vad jag hade trott. Lillan är inne i en period när hon är väldigt stolt över sina färdigheter i att klappa händerna. Hon klappar händerna åt det mesta, tex när hon själv har lyckats äta en matbit med gaffel eller när hon har tagit av sig strumporna. Att vara på en sportarena där det spelas 5 matcher samtidigt bredvid varandra ger ju oanade möjligheter för den som gillar att applådera och lillan tog varje chans! Tyvärr var det tufft motstånd i brödernas singelmatcher så det blev inget fortsatt spel där, däremot gick de vidare till lördagens spel i herrdubbel. Jag hoppas att det blir lite mer publik på läktarna då…

Apropå saker som lillan gillar att göra så har hon länge gillat att plocka i och ur saker ur lådor eller sin vagn. Nu har hon utvecklat detta ett steg till – nu ska hon hälla vatten. Hon häller vattnet ifrån sin drickakopp till ett glas eller en annan behållare och sedan tillbaka. Det här kan hon hålla på med hur länge som helst. Jag får intrycket att hon noggrannt analyserar varje droppe som tar sig ifrån det ena kärlet till det andra och när hon till slut är klar så kan ni säkert själva räkna ut hur hela proceduren avslutas… Med en rejäl applåd förstås! Jag hoppas att hon kommer att fortsätta att vara lika nöjd med sig själv resten av livet!

Jag tycker att det låter mycket trevligare att säga att vi var morgonpigga  av jetlag än att vi kände oss väldigt kvällströtta. Lillan tyckte att 4.30 var en bra tid att gå upp på morgonen efter vår äventyrliga långflygning. Om vi räknar in tidskillnaden på 6 timmar så är det faktiskt inte så illa. Jag funderade ändå en sekund på om jag skulle argumentera om tidpunkten för uppstigningen men kapitulerade direkt och lyfte upp henne med ett spelat leende… Jag vet förresten inte vad som har hänt med mitt sömnbehov. Trots att jag blir väckt flera gånger per natt och ofta går upp tidigare än önskat så känner jag mig förvånansvärt pigg. Lika bra att glädjas så länge det håller i sig tänker jag, det kommer nog en annan verklighet en dag.

Frun skulle vara kvar i huvudstaden och jobba, så efter ompackning och en promenad med hund och barnvagn satte jag och lillan oss i bilen tillsammans med en massa packning. Eftersom vi åkte på eftermiddagen sov lillan hela vägen hem – ibland är det inte så dumt med Jetlag. Jag kunde lyssna på min ljudbok ostört i fyra timmar. När jag skriver ostört så menar jag inte bara  ifrån yttre störningar såsom barnskrik och telefonsamtal utan minst lika mycket ifrån mina egna tankar. Jag har en sällsynt förmåga att börja fundera på andra saker så fort jag sätter igång min ljudbok, men den här gången klarade jag av att lyssna hela vägen!

När vi kom hem och lillan vaknade var hon märkbart förkyld. Näsan rann hela tiden och hon var rödrosig om kinderna. Trots det blev hon överlycklig av att komma hem och utforska sina leksaker och böcker. Hon ”pratade” oavbrutet medan hon kröp omkring och upptäckte alla sina saker på nytt. Det är ganska fantastiskt hur lätt vi anpassar oss – borta bra och hemma bra!

Vi hade satt klockan tidigt för att hinna med frukost, den sista packningen och utcheckning innan vi skulle åka till flygplatsen kl 7.15. Men vi vaknade en timme innan klockan skulla ha ringt av att lillan satte sig upp i sängen, hostade högt några gånger och kräktes. Efter avtorkning och duschning satte vi henne på pottan och det visade sig snabbt att problemet verkade vara större än en enskild kräkning. Helt plötsligt kändes det som att den här dagen skulle kunna bli aningen äventyrligare än vad vi hade hoppats på. Våra misstankar gick direkt till den vackert lilafärgade blomman som lillan hade fått av personalen dagen innan. Innan vi hade avslutat lunchen had lillan ätit upp hela blomman…Vi packade några extra ombyten i handbagaget ifall det värsta skulle hända.

När vi hade gått på planet blev vi informerade om att det var värre motvind än vanligt på sträckan och att flygningen skulle ta 12,5 timmar. Det var inte många planeter som stod rätt idag! Vi gladdes i alla fall åt att vi denna gång bara var ca 30 minuter försenade när vi lyfte 🙂

Lillans mage blev inte bättre under flygningen, så det blev många och långa besök på den klaustrofobiska flygtoaletten. Det blev inte bättre av att lillan blev livrädd för flygtoalettens spolning första gången vi bytte på henne. Varje gång vi kom in på toaletten efter det blev hon ledsen. Utan att gå in på alltför mycket detaljer kan jag säga att vi är glada för de extra ombytena vi packade. Bortsett från magproblemen gick flygresan otroligt bra, även om jag stundtals funderade på hur det kan vara så tungt att ha 14kg i knät. Som en liten avslutning kräktes lillan under inflygningen till Arlanda och somnade sen precis innan landningen. Det positiva är att hon inte verkar vara ett dugg berörd av att starta och landa. Det var inte värst för oss den här gången heller. När vi kom till gaten mötte en ambulans upp för att ta hand om en liten kille som hade blivit allvarligt uttorkad under flygningen. För flygvärdinnorna var det här säkert en helt vanlig dag på jobbet. Det var ett trött och stinkande gäng som satte sig i bilen när vi hade hämtat ut bagaget – vi kände oss som en riktig barnfamilj!

När vi kom hem utbröt stora glädjescener – lillan blev överlycklig över att träffa mormor och morfar och hunden blev utom sig av att träffa frun. Tänk vad glad man kan bli av att vara ifrån varandra ett tag – det är ju för övrigt en metod som jag och frun har tillämpat mycket genom alla våra tjänsteresor!

Efter en dusch och god middag kunde vi börja packa upp alla barnmatsburkar som vi hade tagit med oss. Vi hade inte använt en enda på hela resan, men det gäller att vara förberedd på det värsta. Utan ombyten på planet hade det här livit en riktigt, riktigt dålig dag…

Sammanfattningvis så har vi haft en toppenresa och vi är inte ett dugg avskräckta för att åka igen. Att flyga till New York på 8 timmar i mars känns helt plötsligt väldigt hanterbart!

Sista dagen i värmen för den här gången. Vi har nu vant oss vid att bli fullkomligt påhoppade av personalen vid frukosten. Alla vill klämma lite på lillan och skoja med henne. Det är knappt vi hinner äta själva mellan samtalen med personalen och att få lillan att fokusera på maten kan vi bara glömma. Jag vet inte om personalen kallar alla barn för ”Michelin” eller om det har med lillans välmående armar och ben att göra. På något sätt har detta spritt sig mellan restaurangerna så nu spelar det ingen roll var vi går, lillan blir alltid hälsad med ett stort leende och ”How are you today little Michelin?”.

För att kompensera för den uteblivna löprundan igår tänkte jag att skulle ta en löprunda utomhus i omgivningarna. När jag kom ut från skuggan som hotellet erbjuder konstaterade jag direkt att det inte behövdes någon uppvärmning… Jag tog mig fram de 5km som jag hade tänkt, men när jag kom tillbaka var jag som en blöt liten spillra. Jag möttes av ett glatt leende från reseföretagets representant. ”Vi brukar aldrig springa efter kl 8 på morgonen”. Jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång. Tur att det finns en poolbar.

Lillan har fått röda prickar på ena armen. Inte några små oskyldiga prickar som går att bortse ifrån utan riktiga prickar… Jag har viss erfarenhet av området då frun fick röda prickar på benen när vi var här förra gången. Hjälpsam som jag är googlade jag ”röda prickar thailand”. Den sökningen gav en nästan komplett utbildning i asiens samlade skadeinsekter kompletterat med alla kända och okända sjukdomar som kan drabba de nedre regionerna. Frun var måttligt road av mitt stöd den gången. Jag hoppas att det inte är något allvarligt.

På kvällen avnjöt vi en sista måltid på den asiatiska restaurangen. Vi beställde mat till lillan från barnmenyn – ångstekt havsaborre med grönsaker. Jag kan inte påminna mig om att jag har sett det på någon barnmeny i Sverige 🙂 Vi lyckades äta hela vår trerättersmeny innan lillans goda humör tog slut. En halv nappflaska senare låg hon och snarkade i sängen, lyckligt ovetande om att de dagliga baden imorgon byts ut mot en lång flygresa och därefter kallare väder.

Idag har vi inte gjort någonting annat än att bada. Variationen bestod i att ibland byta mellan poolen och havet. När det började bli tid för mitt löppass tyckte jag att det var för skönt ute för att gå in på gymmet och när det sen blev dags för fruns Pilatespass så resonerade hon likadant. Vi simmade helt enkelt lite till och sen solade vi lite till… På kvällen skulle vi variera oss och äta på hotellets italienska restaurang, men vi hade inte bokat bord så när vi kom dit var det fullbokat. Vi fick helt enkelt äta på den vanliga restaurangen och vi var inte speciellt ledsna för det.

Det börjar ju snart bli dags att summera ännu en härlig vistelse på Sofitel Phokethra i Krabi. Som ni säkert har förstått är vi mycket nöjda med det här hotellet, det är ju därför vi har åkt tillbaka hit. För att ge lite perspektiv på hur mycket vi har att klaga på här så finns en lista nedan med de största problemen vi har upplevt under veckan:

• Den värmda mjölken till morgonkaffet är ibland så varm att man bränner sig på tillbringaren
• Maskorna i hängmattorna är lite för stora så att telefonen åker igenom
• Klinkerplattorna runt poolen blir lite för varma att gå barfota på
• Det går inte att koppla upp fler än tre enheter per rum samtidigt på hotellets trådlösa nätverk (utan att betala extra alltså)
• Sittsäckarna som är mycket skönare att ligga på än solstolarna plockas undan varje natt och måste lockas fram med lite dricks på morgonen (tills vi kom på att de kunde övernatta på vår altan…)
• Det saknas några kakelplattor i den 20 meter långa liggdelen av poolen. (Vi förstår att detta inte är så lätt att åtgärda då vi räknade ut att det skulle krävas ca 700 tankbilar för att fylla hotellets pool efter tömning)

På kvällen lyckades vi bli utlåsta från rummet. Vi hade gått ut och badat på baksidan när roomservice kom och skulle fylla på vattenflaskorna. De tyckte nog inte att man borde bada vid den här tiden så de var snälla och stängde altandörren och låste den från insidan. När vi kom tillbaka från poolen enbart iförda badkläder kom vi inte in på rummet. Jag fick gå upp till receptionen i mina blöta badkläder och lite smidigt navigera mellan alla middagsgäster som var aningen mer välklädda. När det hade blivit min tur i receptionen stod jag i en liten vattenpöl. Jag fick snabbt ett nytt kort så att jag kunde smyga mig igenom korridoren tillbaka till rummet och släppa in frun och lillan. Som en bonus hann jag i alla fall se den vackra solnedgången från receptionen, så det var bara att ta på sig lite kläder och springa upp igen med kameran!

Trots rubriken är det alltså inte så allvarliga problem i paradiset, men det är väl så det ska vara när man är på semester från ledigheten…