Klockan är 7.40 och jag sätter på dammsugaren – för andra gången den här morgonen. Det är svårt att hävda att livet ser likadant ut efter att man fick barn 🙂 Lillan vaknade 5.20 och efter frukost var det fortfarande tyst i huset så jag passade på att dammsuga det som gick utan att väcka frun och hunden. När de hade kommit upp och gått morgonpromenaden hade lillan huserat i vedkorgen där hon hade plockat i och ur våra tändblock flera gånger. Även om hon är duktig på att plocka undan var det långt ifrån allt bös som följde med tillbaka i lådan, tur att det inte är långt till dammsugaren!

Idag sade lillan även Moderna Mannen för första gången! Jag har ju väntat på ett mamma, pappa eller titta – så det här var ju lite förvånande. Att hon dessutom sade det på morse gjorde ju inte det hela mindre imponerande. Jag är ju en av de gissningsvis inte alltför många specialutvalda personer som har fått det stora nöjet att under 15 månader i militären utbilda mig till signalist med inriktning på morse. Morseträningen bestod i att man under 6 månader sitter 4 timmar per dag med hörlurar på huvudet och lyssnar på morsekod för att sedan på samma sätt öva på att ”knacka” iväg sitt eget budskap på morse. I ett annat sammanhang hade nog denna utbildning kunnat klassas som tortyr och om det är så att militären någon gång skickar ut oss på uppdrag så är min gissning att vi redan har förlorat kriget…

Det läskiga med den långa utbildningen i telegrafering är att det sitter i ryggmärgen. Tjugo år senare kan jag direkt tolka eller knacka iväg ett meddelande på morse. Det innebär också att jag tycker mig höra morsekod i alla möjliga sammanhang. När lillan idag drog till med ett ”da-da da-da” och min hjärna direkt översätter det till ”MM” (=Moderna Mannen) så kan jag inte låta bli att fundera på om mina upplevelser under 15 månaders militärutbildning i Boden kan klassas som krigsskada?

Vid flera tillfällen har jag på träffar inför babysim och i andra barnsammanhang fått information om att det är viktigt att inte stressa inför aktiviteterna. Det låter ju rimligt och bra när man sitter där men sen kommer ju den faktiska verkligheten ganska snabbt ikapp en. Jag påstår att den som inte har stressat för att komma i tid till en aktivitet med sitt barn med stor sannolikhet ljuger… Att säga åt en nybliven förälder att inte stressa känns lite som att tala om för jultomten att det kan vara trångt i skorstenen när julklapparna ska levereras. Alla  vet om det men det går ändå inte att undvika – det kommer helt enkelt med jobbet.

Personligen blir jag mer stressad av att försöka planera allt i detalj och sen bli besviken när det inte funkar. Jag försöker istället att ta saker som de kommer, att utnyttja de små stunder man får över på ett effektivt sätt och sen stressa lite på slutet om det behövs för att få ihop schemat.

För att ge ett exempel på den dagliga vardagsplaneringen så skulle vi vara på sångstund kl 11 idag, men för att visa på utmaningen med att komma dit i tid måste vi börja från början. Lillan vaknar mellan kl 5.30-7.00, då är hon vaken i 2-3 timmar sen sover hon 0,5-1,5 timmar. Hunden måste får en 2km-promenad innan vi åker, det brukar ta ca 30 minuter. Den ska påbörjas tidigast kl 9 för att det inte ska gå för lång tid mellan promenaderna. Vi måste åka senast 10.45 för att hinna i tid. Så hur ser det perfekta schemat ut? Jag har inte hittat något än, det blir olika varje gång – men hittills har vi alltid kommit i tid till sångstunden.

Idag sov lillan länge – när hon vaknade strax efter 10 var det inte läge att dra benen efter sig. Påklädning och nerpackning i vagnen, regntäcke på hunden och regnkläder på mig. Vi var ute ur huset kl 10.09. Vi klarade av 2 km på den steniga skogsstigen på 19 minuter. Om det hade varit poliskontroll i skogen hade jag antagligen åkt dit för både fortkörning och vårdslöshet med barnvagn… Hemma igen var det snabb avklädning och placering av lillan på pottan. Själv  var jag tvungen att duscha efter snabbmarschen. Nya kläder på mig och lillan och sen iväg kl 10.45. Naturligtvis körde jag försiktigt och laglydigt hela vägen till sångstunden… Vi gled in på den sista lediga platsen och började sjunga direkt!

Jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig eller för att säga att det är bra att stressa.  Jag tror bara att det är lite naivt att tro att stress går att undvika helt och hållet som småbarnsförälder, så då kan man väl lika gärna erkänna att det förekommer och diskutera hur den kan hanteras? Jag väljer att göra det till en utmanning istället – jag är säker på att jag kan kapa en minut på 2km-rundan nästa gång!

Idag arrangerade vi fika för mammagruppen (ja, inga andra pappor än…). Som det brukar vara så blev det lite manfall på slutet på grund av oförutsedda eller envisa barnförkylningar. Man brukar säga att man ska multiplicera den uppskattade kostnaden för IT-projekt med PI (3,14…) för att få den slutliga kostnaden. På samma sätt kan nog den som planerar aktiviteter som involverar småbarn kallt räkna med att det blir ett bortfall på 30-50%. Det här ger väl också en fingervisning om att det kommer behöva VAB:as en del i framtiden… Det var ett glatt gäng som hittade ut till oss i skogen och efter en snabb husesyn blev det full fart på barnen. De är alla olika och det är kul att se dem tillsammans när de upptäcker en ny plats på sina egna sätt. Efter fikat fortsatte barnen att leka till de var både hungriga och trötta.

När det var dags för hemfärd försökte en av mammorna att gena över den våta slipers som skiljer vår gräsmatta från grusgången – inte bra… Det blev platt fall på gräset med barnet i famnen. Som tur var klarade de sig utan skador och kunde åka hem med några gräsfläckar på kläderna. Om vi hade bott i USA hade vi antagligen redan fått ett telefonsamtal från hennes jurist… Vi får se om jag blir bjuden på nästa fika?

Frun åkte iväg med lillan till en hundtävling på morgonen. Eftersom lillans ettårsdag närmar sig med stormsteg och tanken är att hon då ska få ta över mitt kontor som sitt barnrum så fortsatte jag tömningsarbetet. Förmiddagen ägnades åt papper… Jag inser nu att jag måste ha en viss talang för att samla på mig papper. Som tur är blir jag inte så sentimental när de till slut ska slängas. Efter några timmars sorterande hade jag fyllt både papperskorgen och pappersåtervinningen och kommit ett steg närmare flytten från mitt egna rum 🙁

Vi har också fått besked att hundens rehabilitering har gått bra – han har äntligen fått sitt totala träningsförbud hävt! Nu låter det kanske som att hans rehab är över, men så är det inte! Nu ska vi öka mängden i träningen och lägga till några ytterligare moment för att fortsätta att bygga upp hans muskulatur. Om det är någon som är sugen på att ta något av intervallpassen på en blöt myr när det ösregnar och är becksvart ute så är det bara att höra av er!

Apropå träning så har jag inte skrivit någonting om min egen träning på länge. Det beror inte på att jag försöker att dölja en massa kvalitativ träning för er utan förklaringen är helt enkelt att jag inte har tränat. På grund av mer eller mindre kontinuerliga förkylningar har jag inte känt mig tillräckligt bra för att träna på länge nu – förhoppningsvis dags att ändra på det snart!

Lillan har tydligen tittat på många gånger när pappa dricker kaffe. Varje gång mitt ”kaffeglas” kommer fram blir hon helt vild. Hon ska bara ha glaset! När jag har klunkat i mig det varma kaffet (för att undvika en katastrof) ger jag henne glaset. Tydligen drack jag för långsamt för hon hann bli rejält upprörd över min saktfärdighet. Hon lyfter det tunga glaset med båda händerna och efter att hon återfått balansen dricker hon stolt de få droppar som är kvar och fyrar av sitt allra största leende – helt underbart!

Efter gårdagens avslutning kan ni säkert förstå morgonens diskussionsämne vid frukostbordet – hur  ska vi bäst gå till botten med gårdagens incident med andningen? Efter att ha bollat lite olika möjligheter kom vi fram till att jag skulle pröva att prata med vår BVC-sköterska efter dagens sångstund. Sagt och gjort! Som tur var hade hon lite tid över så att jag kunde få en pratstund. Efter att ha resonerat lite ville hon att vi skulle träffa en läkare för att kontrollera så att det inte fanns några problem med lungorna eller annat som kunde leda till andningsuppehåll. Jag fick hjälp att boka en akuttid redan under eftermiddagen. Jag hann precis med en sväng hem med lunch åt lillan och långpromenad med hunden innan det var dags att åka till läkaren.

Undersökningen gick föredömligt lugnt ända tills det skulle tittas i halsen – inte populärt! När hon hade tystnat igen konstaterade läkaren att det inte var något allvarligt fel, diagnosen blev falsk krupp. Jag fick också reda på att det tydligen är helt normalt att småbarn kan sluta andas ibland, det kändes som att jag inte hade läst manualen… Vi blev ordinerade vidgande hostmedicin i förebyggande syfte och kortisontabletter som skall tas om det händer igen. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur man ska få i ett barn med andnöd 8 tabletter när man själv har panik? Det skulle ju vara en utmaning vilken dag som helst under helt normala omständigheter…

Det kändes i alla fall bra att ha få det kollat – ända tills jag kom till apoteket och skulle hämta ut medicinen. Då visade det sig att läkaren hade skrivit ut hostmedicin som inte fick användas för barn under 2 år, då den kunde ge andningsbesvär… Moderna Mannen tänkte några riktigt onda tankar innan han lämnade Apoteket med en annan medicin.

Efter att ha tillbringat dagen med lillan och hunden på gården fick jag möjligheten att delta på en skrivarstuga med Olivia Bergdahl. Jag har alltid gillat att skriva och har alltid haft lätt för att hitta på historier, men det är någonting som tar stopp när det gäller att skriva en hel bok. Projektet blir så mycket större och jag känner att jag måste ha tänkt ut alla detaljer i storyn innan jag kan börja skriva – och där står jag och stampar. Någon gång vill jag skriva en bok, men var börjar man?

Olivia inledde med stor energi. Snart visste vi som deltog att hon älskade att rimma och led av Raynauds fenomen (fingrarna blir vita när de blir kalla) och att hon var rädd för att gylfen skulle gå upp för att hon hade fått ett par för små byxor av sin lillasyster. Nästan lite spoky känsla då jag också har Raynauds syndrom och gillar att rimma. Tur att jag  inte har någon lillasyster att ärva jeans ifrån…

Vi blev genast utmanade med ett antal övningar, alltifrån flödesskrivning till alliterationer och beskrivningar av miljöer och personer. I inbjudan stod att man skulle ta med sig papper och penna för att ta anteckningar. Det kändes ju lite 1900-tal över det och när det sen visade sig att vi skulle skriva mycket text på kort tid blev det inte bättre, jag är inte bra på att skriva handstil… Jag kan ärligt säga att jag aldrig har skrivit så mycket med papper och penna på två timmar som idag – skrivkramp är bara förordet! Träffen var väldigt inspirerande och innehöll också en hel del konkreta tips. Framförallt så tycker jag att det är stort av Olivia att ställa upp och dela med sig av sin erfarenhet på denna typ av aktivitet och naturligtvis av stadsbiblioteket som arrangerade!

När jag kom hem fick jag höra att det hade varit en allt annat än lugn kväll. En stund efter att jag hade åkt iväg hade lillan blivit ledsen och börjat skrika. När hon väl blir arg så blir hon arg fort och ordentligt! Ibland skriker hon så att hon nästan tappar andan och den här gången gjorde hon det – på riktigt! Hon kom inte igång med andningen själv utan blev liggande på skötbordet. Kroppen blev slapp och läpparna började bli blåa. Min fru blev naturligtvis rädd och tog upp lillan och klappade henne i ryggen för att få igång andningen. Till slut började hon andas men var helt groggy. Även om det slutade lyckligt denna gång är det många känslor som kommer upp till ytan och många tankar som tänktes innan jag somnade till prinsessans underbara snusningar.