Sprängaren

När vi flyttade till landet blev vi snabbt varse om hur viktiga grannarna är för att man ska trivas. Inte för att man nödvändigtvis umgås regelbundet med alla grannar, men de är ändå närvarande på ett helt annat sätt än vi upplevde när vi bodde i huvudstaden. En glad hälsning vid brevlådan och lite skvaller när man träffas är mycket värt i den enskildhet som vi lever i. Sen är det ju  det praktiska också – allt  ifrån snöröjning till trädfällning, grävning och att tömma brevlådan och vattna blommorna när vi är bortresta. En annan del som också är viktig är ordning och reda och allmänt hyfs. Under en period hade vi en granne som skapade ett skrotupplag på tomten med bilar och allsjöns bråte. Helt plötsligt blev det inte samma sak att komma hem igen när man var tvungen att passera det huset varje gång. En tillfällig hyresgäst spelade hårdrock och dansbandsmusik utomhus på VÄLDIGT hög volym hela helgerna –  irriterande för oss som har valt att flytta till tystnaden. Det är alltså viktigt att ha rätt grannar på landet.

Varför skriver jag om våra grannar? Igår fick vi beskedet  att en granne till oss som har bott här sedan vi flyttade hit har gått bort. Om det fanns en förlaga till ”Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann” så var det denne man. Han började med dynamit redan i skolåldern. En dag tyckte läraren att han höll på med något i sin skolbänk och frågade vad han hade där. Helt ärligt svarade han 4 kilo dynamit och 100 meter stubin. Läraren skrattade och sade att han allt hade livlig fantasi. Det var nog tur att läraren inte kollade i bänken… Han har bokstavligen sprängt grannens katt i luften (av misstag). Han har även sprängt grannen i luften – ”jag sade ju åt den idioten att han inte skulle komma tillbaka förrän det hade smällt!”. Till skillnad från katten så klarade sig grannen med en mycket öm kropp och nedsatt hörsel.

Han hade åsikter om det mesta – hans politiska engagemang svängde från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna beroende på vilket år det var. Jag tror egentligen mest att han ville provocera sin omgivning – han älskade diskussionen. Han var också berest – han har varit runt mycket i världen både privat och via jobbet som ingenjör och hade mängder av galna historier att berätta. Om ni någon gång har skarvat två svarta plaströr för vatten så har ni antagligen använt en av hans kopplingar, de säljs fortfarande!

Även om vi inte umgicks så nära och vår sista diskussion handlade om att du ville spränga bort några berghällar i vår trädgård mot min vilja så kommer vi att sakna dig! Du var ett original och en person som aldrig passerade obemärkt förbi.

En reaktion på “Sprängaren”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *