Idag var mormor barnpassare så att jag kunde packa in skidorna i bilen och åka iväg till de blivande världscupspåren på Lassalyckan. Det var nollgradigt och strålande sol – perfekta förhållanden för att locka ut en amatör som mig i spåret. Det enda problemet är att jag inte har en aning om hur man ska valla i sådana förhållanden. I de skuggiga partierna var det fortfarande minusgrader men där solen låg på i backarna var det snömodd. Det första varvet gick bra, det andra varvet började det bli ganska bakhalt och på det tredje varvet kändes det som att jag stod stilla. Jag var glad att komma runt utan att sträcka mig i något ben efter att gång på gång ha tappat greppet mitt i frånskjutet.

Inne på skidstadion var det fullt med skolungdomar som åkte ”microvasan”. Det fanns kontroller för Oxberg och Risberg och ungarna kämpade på i spåren. Med jämna mellanrum blev jag omåkt av små kids i full skidmundering och tuffa skidglasögon, bra att få lite perspektiv på det här med skidtekniken.

Fortfarande iförd skidkläder åkte jag ner på stan för att fixa lite ärenden. Jag handlade tårta till morgondagens kalas och när jag gick förbi fiskbilen såg jag att de hade färsk tonfisk! Det blev en rejäl bit fisk som fick utgöra basen i den kommande födelsedagsmiddagen.

På kvällen lagade jag pasta Carbonara ”Boxertjej special”. Det innebär att man spetsar såsen med Dijon-senap och vitvinsvinäger. Löjligt enkelt att laga och lika gott att äta!