Idag var det dags för lillans luciapremiär. Inte så att hon själv skulle vara huvudperson, utan vi skulle titta på det luciaframträdandet som arrangeras av familjecentralen. Vi laddade med en lång promenad i det vackra frostiga landskapet för att hunden skulle bli uttröttad och lillan utvilad. Jag tyckte att vi hade gott om tid och tog en liten extrasväng för att hunden ville gå den vägen – men helt plötsligt plingade telefonen och jag fick ett litet extrauppdrag…

Happy Fingers (frun) hade klickat hem någonting nytt på Facebook som skulle hämtas. Det vore bra om jag kunde lösa det om jag ändå skulle åka till stan – det var dags för familjekuriren att ge sig ut på uppdrag! Det var ingen större omväg så vi siktade på att fixa det hela innan luciatåget. Jag sprang uppför de tre trapporna och knackade på dörren. Medan jag väntade slog det mig att jag inte visste vad jag ska skulle hämta… Dörren öppnades av en man som jag aldrig tidigare har haft kontakt med – det är i sådana här lägen som manlig kommunikation är som mest effektiv:

– Eh, det var du som skulle hämta va?

– Mmm, ja det är jag som skulle hämta!

– Ok, här är påsen!

– Tack, hej!

Nerför de tre trapporna igen och snabbt iväg till Familjecentralen. Idag var det verkligen fullt hus! Många av barnen var uppklädda som söta lucior, tomtar och pepparkaksgubbar – vi måste ordna lusse-kläder till lillan om vi ska på fler luciatåg.  Jag var lite spänd på hur reaktionen skulle bli när tillställningen började men hon satt och lyssnade helt fascinerad – det verkar som att vi inte har ljus i håret tillräckligt ofta här hemma! Jag måste ge en eloge till Familjecentralen! Innan lillan kom till visste jag inte att det här stället fanns – nu är jag stammis! Det ordnas alltid något nytt och man känner sig alltid välkommen – way to go!!

På vägen hem ville bilen ha mer ström i batterierna igen och under den efterföljande joggingrundan dog min iPhone. Apropå det så talar min iPhone numera om för mig var jag ska och hur lång tid det förväntas ta att köra så fort jag sätter mig i bilen. Jag blir nästan irriterad över hur rätt den har – Simhallen 19 minuter föreslår den när jag mycket riktigt är på väg dit. Är jag verkligen så förutsägbar? Jag funderar på hur denna funktion skulle se ut på en elbil när batterierna är tomma:

• När jag joggar – ”Du måste springa 84 km innan din bil är fulladdad”
• När jag shoppar – ”Du behöver höja krediten på ditt kreditkort för att kunna shoppa till din bil är fulladdad”
• När jag passar lillan – ”Du behöver 5 blöjor, 4 nappflaskor och en barnsäng för att klara dig till din bil är fulladdad”

Jag tänker att jag nog ska vänta lite innan jag köper en elbil…