Efter att ha tillbringat dagen med lillan och hunden på gården fick jag möjligheten att delta på en skrivarstuga med Olivia Bergdahl. Jag har alltid gillat att skriva och har alltid haft lätt för att hitta på historier, men det är någonting som tar stopp när det gäller att skriva en hel bok. Projektet blir så mycket större och jag känner att jag måste ha tänkt ut alla detaljer i storyn innan jag kan börja skriva – och där står jag och stampar. Någon gång vill jag skriva en bok, men var börjar man?

Olivia inledde med stor energi. Snart visste vi som deltog att hon älskade att rimma och led av Raynauds fenomen (fingrarna blir vita när de blir kalla) och att hon var rädd för att gylfen skulle gå upp för att hon hade fått ett par för små byxor av sin lillasyster. Nästan lite spoky känsla då jag också har Raynauds syndrom och gillar att rimma. Tur att jag  inte har någon lillasyster att ärva jeans ifrån…

Vi blev genast utmanade med ett antal övningar, alltifrån flödesskrivning till alliterationer och beskrivningar av miljöer och personer. I inbjudan stod att man skulle ta med sig papper och penna för att ta anteckningar. Det kändes ju lite 1900-tal över det och när det sen visade sig att vi skulle skriva mycket text på kort tid blev det inte bättre, jag är inte bra på att skriva handstil… Jag kan ärligt säga att jag aldrig har skrivit så mycket med papper och penna på två timmar som idag – skrivkramp är bara förordet! Träffen var väldigt inspirerande och innehöll också en hel del konkreta tips. Framförallt så tycker jag att det är stort av Olivia att ställa upp och dela med sig av sin erfarenhet på denna typ av aktivitet och naturligtvis av stadsbiblioteket som arrangerade!

När jag kom hem fick jag höra att det hade varit en allt annat än lugn kväll. En stund efter att jag hade åkt iväg hade lillan blivit ledsen och börjat skrika. När hon väl blir arg så blir hon arg fort och ordentligt! Ibland skriker hon så att hon nästan tappar andan och den här gången gjorde hon det – på riktigt! Hon kom inte igång med andningen själv utan blev liggande på skötbordet. Kroppen blev slapp och läpparna började bli blåa. Min fru blev naturligtvis rädd och tog upp lillan och klappade henne i ryggen för att få igång andningen. Till slut började hon andas men var helt groggy. Även om det slutade lyckligt denna gång är det många känslor som kommer upp till ytan och många tankar som tänktes innan jag somnade till prinsessans underbara snusningar.